Har under många år förfasats över hur illa man skött säkerheten i våra kyrkor, och då tänker jag på ansvaret från sakkunnigas sida såsom länsmuseer och länsstyrelser. Stölder från kyrkor är inget nytt, de fanns redan när jag själv började kånka runt i landets kyrkor på 80-talet. I början av 90-talet var jag på flera kyrkoresor i Norrland och lite varstans såg man redan då tomma ytor med etiketten "Stulet föremål". Larm och sådant lyste i stort helt med sin frånvaro. Samtidigt kunde länsantikvarierna med sina medarbetare sitta och diskutera i dagar hur omläggningen av ett kyrktak skulle gå till eller också förbjuda olika ingrepp eller ombyggander i byggnadsstommarna. Varför sattes diskussionen om föremålen säkerhet i skamvrån, det mesta verkar ha handlat om byggnadsteknik, puts etc? Likaväl som man dikterade hur putsen skulle se ut kunde man väl diktera säkerhetskraven?
Jag har tidigare här på forumet nämnt S:a Råda träkyrka från 1300-talet som en tok gick ut och brände ner. Trots att jag vet att församlingen i mer än tjugo år bönat RAÄ att få medel till sprinklers fick man aldrig detta. När träkyrkan var nedbrunnen kunde myndigheterna dock tänka sig att bygga en kopia för uppemot tio miljoner! Totalt hjärnsläpp! Nej, fram med självkritik inom de egna antikvariska leden.
