Jodå. Fast vi vet väl ärligt talat inte om biskopen hade ett verkligt stift att styra de första åren.
Troligtvis inte.
När Olof S. anammar dopet och accepterar ett omgifte - med en kristen adelsdam från central-Europa - är det tydligen den tysk-romerska Thurgot som förestår ceremonierna.
Thurgot fick alltså en position inom kungens hov, som officiell 'hovbiskop' - på kungsgården i Sigtuna. Den församling han där fick var tydligen inte stor - och när man här gjorde en kyrka var klienterna troligen en begränsad del av kungafamilj och högadel.
Med omgivinigens hedna hövdingar och centrala hov i Uppsala blev avståndet långt till närmaste kyrckoförsamling, vilket torde vara det främsata incitament för att flytta biskopens säte närmnare dom kristnade danskarna - Skåne inklusive - och göra ett kyrkligt 'fäste' vid den kungliga garnisonsplatsen (husabyn) i Skara.
Etableringen lyckades tydligen och efter Olofs död och Thurgots avgång blev det sen Sigfrids uppgift att ta han om fostringen av kungabarnen Ingegärd och Anund. Efter att Knut den Store etablerade en större, katolsk ledung -med stridskrafter från Wessex till Jumne - föll slutligen södra Sverige och större delen av Norge i den tysk-romerska kejsares makt, varför det katolska handelsdomen och kyrkoväsen blev rejält - och nya församlingar och handelsförbindelser upprättade.
Märkligt nog kom Sigfrids två första svenska adepter "gå ut ur tiden" i relativt ung ålder - just det år som numer markerar slutet på vikingatiden. Ingegerd 10/2-1050 och Anund Jakob 25/7, samma år.