Nästa chans kommer först efter att Anund Jakob etablerats som kung och katolska biskopar, diakoner och munkar fått fäste i såväl Danmark som Sverige. Med en kyrka på Ålands birca har man kännedom till dom farleder som behöver. Med renegaten Sven på Danmarks tron får man äntligen alla dom medel som behövs på plats. Fast...
Den norska hjältekungens son, Magnus den Gode - som hade gömts undan i Finland och Novgorod kunde efter Knut den Stores och sonens Horda-Knuts död (1042) fordra kungsmakten i Danmark - framför Sven Ulfsson. Därmed fick den ambitiösa jarlasonen Svein ta sin tillflykt i södra Sverige, hos den katolske Anund. Redan 1043 förgjorde Magnus det katolska Jomsborg - och avvecklade därmed hotet mot dom gamla och "guldrika" helgedomarna i Baltikum, Finland och Svealand.
Ärkebiskopen i Hamburg, stödd av kollegerna i Mainz, Magdeburg och Köln, fortsätter därefter samla dom resurser som behövdes ikring den inre del av Vismar-bukten, där ett nytt, kyrkligt baroni anläggs 1043 - med ett slott som omsider döps "Razeburg". När den mäktige Adalvard av Pfalz år 1046 förfrågas att bli påve tackar han faktisk nej - eftersom han ville fullföra sitt "missionsarbete i Vendland". Här hade han m.a.o. större och mer påtagliga byten i sikte - i hop med sina proselyter i Danmark, Sverige och Pommern - direktstyrd av Adalvards högra hand Hildebrand, senare påve Gregor IV.
1047 dör den unge norsk-danska kung Magnus på mystiskt vis, under ett möte i Danmark. Därefter kan den katolska alliansen få igenom att Sven skal bli kung. Därmed får biskopsväldet igen kontroll med dom medel som behövs. 1048-49 samlar Adalvards kusin, krigarpåven Leo IX och hans kejsare Henricus - sina tunga spezial-trupper från mellan-Europa. Under sommaren 1049 er Leo själv på rundresa i norra Europa, där han samlar en "stor arme".
Våren 1050 lär 30.000 legionärer anlänt efter efter "saltvägen" till baroniet vid Vismar-bukten, där alla nödvändiga resurser låg upplagrade - i tryggt avstånd från dom kvarvarande vikingarna i norr.
Som kung över Danmark och Northumbria kunde katolska Sven Ulfsson ställa upp med mer än 350 skepp. Enligt Ango-Saxiska krönikan var England strippat för skepp under året 1050, då normanniska flottor härjade landets södra kust. Samma sak tycks ha gällt Danmark, där den norska Harald Sigurdsson haft fri tillgång till att erövra Hedeby.
Orsaken lär ha varit att dom katolska flottiljer och styrkor samlats öster om Danmark - varifrån dom seglat efter kusten av Sverige till den rika handelssamhällen på Åland. Efter att ha plundrat Ålands birka och utrotat större del av befolkningen kunde dom ta sej in till SV Finland och skicka legionärerna efter älvleden in i landet - från Pori och Åbo - varifrån dom ha hittat i hop vid Tampere och därifrån vandrat oxvägen till Tavastehus. Härifrån lär dom ha spridit sej efter åarna söderut - mot hhv. Junkarsborg/Raseborg, Helsingfors, Sibbo och Borgå.
Under samma tid lär en annan del av trupperna ha följt skärgården - och avspärrat kusten mellan Åbo och Hankö - varifrån dom tagit sej in till dom gamla huvudsäten mellan Hankö och Borgå. Befolkningen i det finska kärnområdet, indre Åboland och Nyland, blev alltså omringade - som sedvanligt var när ett "albigensertåg" skulle fullföra sin mission.
Efter det lyckade räden fick huvudsätet i Vismarbuktens nya, teokratiska hertigdöme namnet Razeburg. Med hem hade dom en minnessten från det Raseborg som inte längre fanns, norr i Vindland - gjord i huggen, slipad och polerad gotländsk kalksten.
Lägg gärna märke till dom tre huvuden som byggherre Ansverus hämtade hem som symbol, precis som kollega Sigfrid av Växjö - efter Unaman, Sunaman och Vinaman - den senare en synonym för Vinö-mannen/Väinömöïnen. Dom två förre för hans söner "Solmannen" (Leminkainen) och "Förstamannen" (Ilmarinen).
http://de.wikipedia.org/wiki/Ansverus