Kan på rak arm tycka att de flesta normkritiska eller andra verk som problematiserar historien är usla. Mest för att det handlar om att vara kritisk och sedan är det just inget mer. Man kritiserar stereotyper bara för att själv bilda egna sådana. Vad nytta har vi av detta? Bara en sådan sak om normer: de flesta lagar som försöker upprätthålla en standard för utsatta grupper bygger på att dessa grupper ska kunna leva som andra, vilket inkluderar normer. Har någon arkeolog idag ställt sig frågan varför utvecklingsstörda Bosse och Eva vill vara som alla andra så kallade svenska män och kvinnor idag? Jag har träffat åtskilliga som Bosse och Eva: de, och inte heller sådana som Mohammed eller satosh förstår inte varför svenska forskare är så nervösa i sitt förhållande till sin historia. Ibland kan jag tycka att arkeologer mer bör studera t.ex. socialtjänstlagen eller lagen om personlig assistans än studier i arkeologi som allt mer har politik i fokus. Föreläser själv om hur resta stenar, provencalsk trubadurlyrik och dagens KBT har nästan allt gemensamt. Frågor på det? En av mina mentorer var jude och han talade ofta om att just fixeringen vid rasism, ytterst nazism, handlade om ett perverst intresse för ämnet. Ska sägas att han själv satt fånge i ett koncentrationsläger.