Om vi med det romerska begreppet "stam" definierar "folk", som klan/familjegrupp och bortser från de utvidgningar som med tiden klanen gör för familjebegreppet, så handlar nämnda begrepp enbart om en elitfamilj, som ger namn åt resten av följeslagarna i gruppen. Följeslagarna är antingen i beroende eller allierade till elitfamiljen. Följeslagarna kan också själv vara elitfamiljer, men med en lägre grad av "pondus" och därmed makt.
När alltså romarna benämner en stam, så avser de i de flesta fall enbart den ledande elitfamiljens namn. Ingående andra elitfamilegrupper gör sig inte gällande under eget namn, såvida de inte bryter sig loss och "bildar eget". Utan detta tänkande i "klansamhälle" kommer dagens historiker aldrig att ha en chans att reda ut den germanska historian norr om limes således som inom, samt för folkvandringstid.
När Herulerna återvandrar så handlar det, anser jag, om en elitfamiljegrupp och några följeslagare i form av andra familjegrupper, d v s 2-400 personer och kanske vad som krävs för att befolka 4-6 gods. Ett gods på ca 960-talet i Skåne beräknas ha en befolkning motsvarande normalt 25 bondgårdar och uppta ca 1/3 av ett skeppslags marker (1/3 av skeppslagets marker var allmänning och 24 bönder (familjer) delade på 1/3 av markerna). Finns beskrivet i en avhandling jag tappat titel och författare för. En gård anses befolkad av 7-10 personer.
Om en grupp typ Heruler inte anlägger godsen nära varandra, så försvinner de på några generationer ur historien, d v s assimileras med omgivande befolkningar. Skulle herulerna hamna i glesbefolkade områden, så kan egenarten bestå längre, t ex inom Helsingländerna. Det ligger kanske mycket i att återvandrare närmat sig sina gamla "hemländer" från ett antal infallsportar. Jag kan tänka mig norska Vestlandet, Helsingländerna och regionen närmast öster det forna Skåne/Scania, d v s dalgången för Helge å. Denna region kan ligga i ett maktvacum mellan förfäderna till Virdarna och "Fornskåne".
Det finns arkeologiskt stöd för nämnda antaganden.