Jag tror att man måste fördjupa sig i hur Danmark och Norge blev till för att få klarhet i den svenska statsbildningsproblematiken.
Som startpunkt kan man lite godtyckligt välja den nordiska vikingatidens början år 800. Vid denna tid hade Frankerriket erövrat Friesland och Sachsen. En stor del av fjärrhandeln mellan Västeuropa och Orienten gick över Östersjön och Skandinavien.
I det danska området (ungefär motsvarande det medeltida Danmark utom Österlen, Blekinge och Bornholm) fanns de bästa förutsättningarna för en regelrätt stat att uppstå. Här fanns Nordens största befolkningskoncentration, här fanns den impulsgivande direktkontakten med Västeuropa och här passerade flera viktiga handelsvägar.
Det medeltida danska territoriet sträckte sig som alla vet till Göta älvs mynning. Göta älv, vars äldsta kända namn är Vagus, (omtalad av Jordanes) tycks ha varit en gränsflod sedan urminnes tider. Norrut från älvmynningen ända upp till skridfinnarnas, kvänernas och bjarmernas domäner gick den handelsväg som band samman det som skulle bli Norge. Den stora betydelsen som handelsvägen upp till midnattssolens och skridfinnarnas land hade, från fvt och framåt, understryks av Jordanes, Prokopios, Ravennakosmografen, Paulus Diaconus och Ottar från Hålogaland. Längs älven, in i Vänern (också omtalad av Jordanes) och Västergötland gick den handelsväg som torde ha varit en av de viktigaste inkörsportarna till VG under fvt då stora mängder guld strömmade in i landskapet och stannande där.
När handelsvägen så småningom (gissningsvis runt 800) kunde förlängas genom obygderna i östra VG och fortsätta över Vättern till ostkusten och vidare via Åland och södra Finland till Ladoga och de ryska floderna skapades förutsättningar för en sammanbindning av VG, ÖG och östra Mälardalen, som skulle leda fram till uppkomsten av det medeltida Sverige (helt analogt med hur handelsvägen längs Skandinaviska halvöns västerhavskust skapade förutsättningar för Norges uppkomst).
Under hela vikingatiden (särskilt från slutet av 900-talet till mitten av 1000-talet) var det danska inflytandet stort i det blivande Norge och det blivande Sverige. Inflytandet gällde primärt kontrollen över de två handelsvägarna - Norrvägen och Östervägen - som utgick från Göta älvs mynning.
De danska kungarnas maktanspråk märks kanske mest i Bohuslän (Tegnebyar) och i Östergötland (också Tegnebyar, och det s.k. Göta virke, som kan ha byggts som skydd mot rövare och pirater, men kanske också som ett värn mot det konkurrerande Blekinge-Möre-Öland-Gotland-riket). I Hålogaland/Tröndelag var Ladejarlarna de danska kungarnas handgångna män och i Mälardalen kan Sigtuna till en början ha fungerat som den danska kungamaktens kontrollpunkt. Vid Mälaren finns även en rad Tegnebyar, precis som i Bohuslän och Östergötland.
