Men du säger ju själv att tolkandet är en viktig del av arkeologin, och om man då tolkar på ett sätt som ingen tror på måste man ändå anses som en misstrodd arkeolog. Han kanske var riktigt duktig på att sleva, men det är ju bara en del av att vara arkeolog enligt dig själv. Hur ska du ha det?
Vadå "hur ska jag ha det"? Självklart är tolkandet en viktig del av arkeologin. Men du verkar fundamentalt missförstå hur arkeologi utförs. Det som du vänder dig mot när det gäller Mårten Stenberger (som ju faktiskt inte är känd som någon mer framstående medlem av "sveaskolan", utan vars forskning framför allt behandlade Gotland och Ölands arkeologi) är hans teorier om historiska skeden och hur de kan tolkas utifrån det arkeologiska materialet. Här har du rätt i att dagens forskare inte längre håller med Stenberger. Till stor del beror det på två saker: ett totalt paradigmskifte inom arkeologin som disciplin (med helt nya teoretiska ramverk), och ett bredare arkeologisk material.
Detta har dock väldigt lite med Stenbergers (eller någon annan arkeologs)
grävtekniska kompetens. Detta har ingenting med hur man slevar att göra, utan handlar om tolkning av arkeologiska lämningar i form av anläggningar (stolphål, nedgrävningar, härdar, kulturlager osv) och fyndmaterial (organiskt och oorganiskt material, avfallsmaterial osv).
De två har mycket lite med varandra att göra. Det finns helt teoretiska arkeologer, framför allt på universiteten, som endast har en grundläggande praktiskt kompetens, och så finns det praktiskt otroligt duktiga arkeologer som inte har något intresse i att utveckla några vidare teoretiska tolkningar utifrån materialet.
Stenberger grävde mycket under sitt liv, och kunde utan tvekan tolka grundläggande arkeologiska material. Det finns därmed ingen anledning att ifrågasätta resultaten av hans utgrävningar vid Ismanstorp utifrån hans teoretiska arbeten.
(Förresten, du jämförde Ismanstorp med Eketorp. Intressant nog var det just Stenberger som tog initiativet till utgrävningarna vid Eketorp.)