Piankhy!
Dock verkar säl vara mer än sporadiskt förekommande längs Norrlandskusten under järnåldern och den tidiga medeltiden. Här verkar den vara en mer vanlig födokälla.
Före 1550 var säl och fisk ett avgörande livsmedel för de norrländska befolkningarna. Ungefär vid nämnda tid beslagtog Gustav I de fiskegrynnor, laxfisken, och säljakträtter, som sässongvandrande samer tilldelats att nyttja i avtal med de tidigare "Helsingländerna". Gustavs genom centraladministrationen syfte verkar varit att tvinga samerna till att på heltid syssla med pälsjakt, framförallt gråverk och blåräv. Redan vid den tiden var bägge pälsbärarna i stort utrotade inom vad som blev Sverige p g a påtvingad pälsjakt. Skinnen var skatt bl a för att dessa nyttjanderätter skulle skyddas av samhället. Dessutom gav det livsmedel. Samerna betalade också skatt, i den mån de inte var jordägare, för rätt att nyttja de fastboendes marker för jakt och fiske. I avtalen ingick att fastboende hade rätt till fiske inom sommarvistena för de sässongboende. Det mesta av denna rätt är inskriven i skifteshandlingarnas textbihang (men erkänns inte av nutida staten som rättsliga utsagor, då de också anger sässongvandrarnas rättigheter).
Emellertid så nyttjade både fastboende och sässongvandrare de maritima nyttigheter, som gav livsmedel. Säl gav f ö även olja, som var bränsle och ljuskälla. Inom t ex Pite-Lule skärgårdar finns 1000-tals tomtningar från perioder bakåt före digerdöden, som minner om betydelsen av nämnda. En beräkning säger att på en viss höjd över havet finns det upp mot 5000 samtida tomtningar, förutsatt att en tomtplats användes av berörda familjer tills det var dags att flytta till lägre nivå (ca 1 ggr per generation) motsvarande en tomtning för 1-2 familjer i snitt. Den tänkbara totala befolkningen blir då förvånansvärt stor. Upp mot 25-50000 (men utspridd på avsevärt vidsträktare yta), vilket kan jämföras med Folklandens eller Gotlands eller SV Skånes samtida. Och då finns många skärgårdar kvar att räkna successivt åt söder.