Men græsk indflydelse i Irland - det sælger ikke. Historien er faktisk ved at blive et demokratisk anliggende. Flertallet bestemmer hvilken historie man vil leve med.
Pryor har i s na böcker, bl a "Brittain B.C." och "Brittain A.D." påvisat att fenicier, greker etc sedan bronsåldern haft sjöfart och handel med ursprung i Ö Medelhavet med Galicien och Brittiska Öarna. Det behöver inte innebära att de behöver bli greker eller fenicier. Befolkningarna behöver ju bara anamma sådan teknik och vetenskap de är i behov av och dessutom hindra inget att de anpassar nytt efter egna behov. Det är just vad Pryor m fl forskare anser sker.
När romarna lämnar Brittanien, så består det romerska samhället, men handeln med fastlandet bryter samman, vilket innebär att det romerska stadscentrerade samhället långsamt bryter samman. Man kan säga att samhällets struktur återgår till förhållandena som var vid handen när romarna anlände. Men allt återgår inte. Kvar lämnade romarna seder, bruk, teknik etc och så kristendomen. Kristendomen levde alltså kvar i all välmåga från romersk tid. Av Östromerska handlingar och arkeologi i England, särskilt i SV England och Wales, så framgår det att Ö Medelhavets folk och nationer står i kontinuerlig kontakt med nämnda områden på jämlika villkor.
De s k Dark Ages var inte så "Dark" i England, utan det var den fullständiga katastrofen inom Västeuropiska fastlandet, som var grunden till varför England ur deras synvinkel genomlevde "Dark Ages".
Och så mängder med förfalskande åtgärder av Romersk Katolska kyrkan i takt med att de lyckades tubba regenterna till att ansluta. Irland var dock inte särskilt kristet kort efter att romarna gav sig iväg, men kristna missionärer av irländsk högättad börd som flytt till Wales gav sig över och predikade. Sedan började befolkningarna återgå till kristendomen igen.
När alltså kungen av Kent efter giftermålet med en Frankisk princessa ca 600 kort efter giftermålet "antar" kristendomen för sitt folks räkning, innebär detta inte att folket i Kent var "icke kristna" utan att de konverterade från Engelsk kristendom till Romersk Katolicism. Inom kort hade England "kristnats" av Fransiscus, som också blev ärkebiskop. Och belönades med att bli helgon, har jag för mig. Kristningen var dock inte genomförd förrän 656, då det hölls en synod i N England och då trumfade kungarna i de dåvarande småkungadömena igenom att man skulle vara Romersk Katoliker, d v s Påven var den främste biskopen. Alla biskopar var inom kort Romersk Katoliker, men de Engelst kristna och Iriskt kristna troende fanns förståss kvar trotts det och eftersom de länge satte sig fast i klostren runt om i England så det dröjde ända till fram mot 1100 innan de sista av dem var tystade. Klostren revs successivt, särskillt under inbördeskriget efter 1066 till ca 1150, och ibland byggde makten ett nytt i närheten. Några enstaka hade den pondus att de inte kunde rivas (ex Iona), men kunde byggas ut och förskönas av Romersk Katolicismen och då proklameras ha anlagts av påvekyrkan.
Romersk Katolska kyrkan skrev sedan den Engelska historian (bl a den bevisade lögnaren Beda), vars beskrivningar inte har med verkligheten att göra. Efter ett par hundra år var den ursprungliga historien glömd och ersatt av kyrkans version. 1800-talets historiker gick också på en rejäl mina, då de förbehållslöst trodde på vad Beda skrev. Nu har alltså arkeologi och texter, bl a med ursprung i Ö Medelhavet börjat ge en helt annan bild.
Men känner ni igen vad som beskrivs i de 5 programmen på Youtube om Danmarks kristnande?
Kan man överföra det engelska resp danska skeendena till vad som händer i övriga norden?