Intressanta nya fynd i Uppåkra

[Carl Thomas]

Några få platser är unika för sina gravfält, varför vet vi egentligen inte, vi kan bara gissa. Kanske hade de ett lokalt förankrat begravningssätt just där? Birka övergavs ju ganska hastigt, man begravde sina döda i högar, knappt någon bortodling inträffade, få personer bodde och verkade på ön – och vi har kvar gravarna idag.

Andra platser hade kanske andra begravningssätt med gravar, eller gravsättning, som inte syns. På andra platser har det kanske bott tusentals människor under seklernas gång och bortodlingen har varit stor, kanske till och med total. Andra platser hade kanske en tradition att förstöra gravar när de blivit X antal generationer?

Gravar är alltså någonting som jag har svårt att se som argument både för och mot någonting. Vi vet för lite helt enkelt – vi saknar referenspunkter när 99 % av alla gravar är okända. Vad ger det att diskutera den procent som finns kvar idag? Birkas alla gravar, och de är ju några tusen om jag minns rätt, motsvarar kanske 0,001 % av de gravar vi hittat. Gamla Uppsala har troligen en liknande siffra – att jämföra med att 99% av alla gravar vi vet skall finnas – helt enkelt inte har hittats. Vi bör ju fråga oss varför vi inte hittat dem.

Att jämföra 0,001 % i Gamla Uppsala mot 0,000 % i Uppåkra säger ingenting och ger ingenting.

Vi vet alltså inte hur våra förfäder begravdes – och jag kan hårddra det till att vi vet hur de absolut INTE begravdes, alltså i dösar, gånggrifter, hällkistor, rösen och högar. Enbart ytterst få av våra förfäder begravdes på dessa sätt.

Vivet inte ens vilka de var eller vilken funktion de hade i samhället. Var de Kungar och Drottningar – eller heliga byfånar och kloka gummor med rika gravgåvor? 

Thomas

[Frågvis Amatör]

AndreasE:

Det ändrar ju dock inte det faktum att en ytterst tätbefolkad plats, som var aktiv i många hundra år, under en period av vår historia då vi generellt sett har bevarade gravar, borde lämna efter sig ett betydande antal gravar i sin närhet

Uppåkra har funnits i 1100 år från 100 fkr till 1000 ekr.

Jag tror att man kan vända på ditt resonemang. Stor befolkning och många att begrava i en jordbruksbyggd betyder nog att man inte kan använda metoder som kräver stora ytor. Om det saknas sten naturligt satsar man inte på monument som också skulle kräva ytor. Runt Malmö har järnålderseliten begravts i gravfält från sten och bronsålder. Det förekommer också att eliten fått egna gravar på nya platser, ofta vid kusterna, men det är inget frekvent begravningssätt för allmänheten.

Immo: I am happy that that the pictures were useful.

Thomas I

[Sindre]

Visst har bara en liten del av alla människor som levt i det här landet blivit begravda på ett sätt som lämnat spår efter sig till våra dagar. Det ändrar ju dock inte det faktum att en ytterst tätbefolkad plats, som var aktiv i många hundra år, under en period av vår historia då vi generellt sett har bevarade gravar, borde lämna efter sig ett betydande antal gravar i sin närhet. Alla blev inte begravda under yngre järnålder, men tillräckligt många blev det för att vi skulle kunna förvänta oss att hitta ett större antal gravar vid tex en plats som Uppåkra.

En generellt låg andel gravar utslaget över hela landets befolkningshistoria säger ju ingenting om förhållandena under specifika perioder av denna befolkningshistoria, och på specifika platser. Det är en väldig skillnad på tex mesolitikums icke bofasta jägare och samlare och järnålderns landägande elit.

Trådar som är intressanta i denna diskussionen:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3517.msg28133.html#msg28133
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3503.20.html

Efter Ibn Fadlans möte med Ruserna:
"He said, 'You Arabs are fools.' " "Why?" I asked him. He said, "You take the people who are most dear to you and whom you honor most and put them into the ground where insects and worms devour them. We burn him in a moment, so that he enters Paradise at once."

[AndreasE]

Några få platser är unika för sina gravfält, varför vet vi egentligen inte, vi kan bara gissa. Kanske hade de ett lokalt förankrat begravningssätt just där?

Nu är ju knappast "några få platser unika för sina gravfält". Gravfält är ju trots allt en av de vanligaste fornlämningskategorierna i vårt land. De gravtraditioner som syns på gravfälten är ofta regionala eller överregionala, sällan helt och hållet lokala.

Gravar är alltså någonting som jag har svårt att se som argument både för och mot någonting. Vi vet för lite helt enkelt – vi saknar referenspunkter när 99 % av alla gravar är okända. Vad ger det att diskutera den procent som finns kvar idag? Birkas alla gravar, och de är ju några tusen om jag minns rätt, motsvarar kanske 0,001 % av de gravar vi hittat. Gamla Uppsala har troligen en liknande siffra – att jämföra med att 99% av alla gravar vi vet skall finnas – helt enkelt inte har hittats. Vi bör ju fråga oss varför vi inte hittat dem.

Att jämföra 0,001 % i Gamla Uppsala mot 0,000 % i Uppåkra säger ingenting och ger ingenting.

Men gravarna på Birka eller Gamla Uppsala representerar inte 0,001% av alla som har levt på den platsen under den tid den varit bebodd, vilket ju är den relevanta siffran. Du kan ju inte titta på en specifik plats, säga att antalet gravar bara representerar en bråkdel av alla som någonsin levt i hela Sverige och sedan påstå att materialet är för litet för att vi ska kunna säga någonting.

Det är inte alls konstigt att vi inte hittat de flesta av alla de människor som levt i Sverige sen isen drog sig tillbaka. Under ca 6000 år handlar det om icke bofasta jägare och samlare, som troligtvis inte anlade permanenta gravplatser då man rörde sig genom landskapet och bara samlades på specifika platser vid vissa tillfällen. Att dessa människor behandlade sina döda på sätt som lämnat få arkeologiska lämningar är inte förvånande. Under de första 3000 åren av bofasthet har troligtvis skelettgravar varit det vanligaste gravskicket, och skelett är mycket mindre hållbara än brända ben. Det ska till mycket speciella förhållanden för att obrända ben ska överleva i 3000 eller 4000 år. Utan överbyggnad och med helt förmultnat skelett blir en grav svår att upptäcka.

Alltså kan vi inte räkna med att hitta särskilt många som levt i Sverige under de första 9000 åren som människor levt i det här landet (hur många procent av alla som levt i landet utgör dessa människor?). Och det är just med brandgravskickets införande i mitten av bronsåldern som gravar blir mer frekventa. Det beror på att brända ben klarar sig mycket bättre i jorden än obrända ben, och på att gravöverbyggnader blir vanligare. När vi sen kommer in i järnåldern exploderar antalet gravar som vi hittar.

Alltså kan vi inte dra alla perioder över en kam. Vi kan inte använda alla människor som levt i landet någonsin som siffra, för dessa människor har levt under olika perioder, med olika förutsättningar. Bara för att vi inte hittar särskilt många stenåldersgravar så betyder det inte att vi inte kan förvänta oss att hitta betydligt fler järnåldersgravar.

Vi vet alltså inte hur våra förfäder begravdes – och jag kan hårddra det till att vi vet hur de absolut INTE begravdes, alltså i dösar, gånggrifter, hällkistor, rösen och högar. Enbart ytterst få av våra förfäder begravdes på dessa sätt.

Du skämtar va? Vi vet ATT folk begravdes på de sätt du beskriver. De utgjorde inte hela befolkningen (när de gäller järnåldern i vissa regioner innehåller dock gravfälten sannolikt en ganska hög andel av befolkningen), men bevisligen förekom de begravningssätten. Att det sedan förekom andra sätt att hantera de döda som vi inte kan se i det arkeologiska materialet är en helt annan sak.

[AndreasE]

Jag tror att man kan vända på ditt resonemang. Stor befolkning och många att begrava i en jordbruksbyggd betyder nog att man inte kan använda metoder som kräver stora ytor. Om det saknas sten naturligt satsar man inte på monument som också skulle kräva ytor. Runt Malmö har järnålderseliten begravts i gravfält från sten och bronsålder. Det förekommer också att eliten fått egna gravar på nya platser, ofta vid kusterna, men det är inget frekvent begravningssätt för allmänheten.

Så eliten skulle till stor del avstå från att begrava sina döda för att man inte ville ta upp lite jordbruksmark? Som jag sa för länge sen så är det inte sannolikt att alla som rört sig vid tex Uppåkra skulle bli begravda där, eller ens begravda över huvud taget, men om man ser till hur järnålderseliten valt att manifestera sin rikedom och makt i andra delar av Skandinavien så var det ju just konsumption och "förstörelse" av kapital i form av materiella ting, djur och mark som man använde sig av i begravningssammanhang. Exempel är vapen och smycken som följer med i gravar, husdjur och matdjur som följer med på bålet, jordbruksmark som tas upp av gravfält och enorma mängder jord och torv från åkermark som används för att bygga storhögar. Eliten i Uppåkra kunde nog skaffa fram lite sten om de ville, och de kunde nog även avvara några hektar mark.

Uppenbarligen så har man inte begrav särskilt många vid Uppåkra. Det går ju inte att argumentera emot. Däremot så känns argumenten att gravar har funnits men plöjts bort och aldrig hittats, eller att man inte begravde sina döda på grund av att man inte ville göra av med jordbruksmark, lite svajiga.   

[Frågvis Amatör]

AndreasaE.

Uppenbarligen så har man inte begrav särskilt många vid Uppåkra. Det går ju inte att argumentera emot. Däremot så känns argumenten att gravar har funnits men plöjts bort och aldrig hittats, eller att man inte begravde sina döda på grund av att man inte ville göra av med jordbruksmark, lite svajiga. 

Kremering räknar jag som en form av begravning.

Det finns litteratur om gravar och begravningssätt i Skåne under järnålder.  Tony Björk och Berta Stjernquist och Fredrik Svanberg är namn som jag hittar i Uppåkra-publikationerna.

Edit

Som jag sa för länge sen så är det inte sannolikt att alla som rört sig vid tex Uppåkra skulle bli begravda där, eller ens begravda över huvud taget, men om man ser till hur järnålderseliten valt att manifestera sin rikedom och makt i andra delar av Skandinavien så var det ju just konsumption och "förstörelse" av kapital i form av materiella ting, djur och mark som man använde sig av i begravningssammanhang

Du  har både Uppåkra och ett stort område runt Malmö, som Sven Lagman nämnde, som klara tecken på att järnåldersgravar är sällsynta.

Här är ett sällsynt men spännande exempel: http://www.malmo.se/Medborgare/Kultur--noje/Museer--utstallningar/Malmo-Museer/Samlingar/Foremalssamlingar/Arkeologi/Kvinnan-med-ringar.html

Thomas I

[Frågvis Amatör]

AndreasE:

Exempel är vapen och smycken som följer med i gravar, husdjur och matdjur som följer med på bålet, jordbruksmark som tas upp av gravfält och enorma mängder jord och torv från åkermark som används för att bygga storhögar. Eliten i Uppåkra kunde nog skaffa fram lite sten om de ville, och de kunde nog även avvara några hektar mark.

]

Det gjorde man i  nuvarande Skåne redan under bronsåldern!

Vapengravar och elitgravar i flatmark har hittats från flera perioder av järnåldern.

Jag tror inte att gravar är den mest prioriterade frågan i Uppåkra eftersom järnåldersgravfält är en så mycket mer tvetydig fråga i sydvästra Skåne. Det är min amatörfundering.

Det kommer nog ett resultat snart efter markundersökningarna,

Thomas I

[Yngwe]

Men vad jag kan förstå utifrån Fornsök så saknar regionen inte helt järnåldersgravar av "vanlig typ". Det finns t.ex. ett antal fält med stensättningar relativt nära Uppåkra.  Ska man tolka det som att gravskicket varierar stort lokalt?

[Ättelägg]

Funderar lite kring musse pigg, den liknar om än något klumpigt och dåligt utförd bild av samma slag som, Statue of a nobleman from Glauberg, district of Wetterau (Hessen), som föreställer en keltisk krigare med lövkrans. Kan möjligen Uppåkras och omliggande landskaps olikhet med övriga skandinavska gravseder spegla en keltisk tillhörighet?. Skåne skiljer ut sig även genetiskt i viss mån med en mer likhet till Samer än skandinavier.

[Carl Thomas]

Vikingatiden är en kort och bra period, bara 270 år = 9 generationer - med 30 år per generation.

Hur många invånare fanns det i Sverige under denna tid. Ingen vet – därför använder jag tre siffror.

125.000. 9 generationer =  1.125.000 invånare/gravar totalt för perioden.
250.000. 9 generationer = 2.500.000 invånare/gravar totalt för perioden.
500.000. 9 generationer = 5.000.000 invånare/gravar totalt för perioden.

Hur många gravar från denna tid har vi hittat i Sverige totalt? Jag gissar på 50.000 (faktiska siffor på detta är välkomna).

På 1.250.000 invånare/gravar har vi då hittat 4,4 % av de gravar vi vet skall finnas.
På 2.250.000 invånare/gravar har vi då hittat 2,2 % av de gravar vi vet skall finnas
På 5.000.000 invånare/gravar har vi då hittat  1% av de gravar vi vet skall finnas.

Då vet vi, från detta underlag, att allt från 1 – 4,4 % år är en hyggligt realistisk procent på hittade gravar. OM vi hittat 100.000 gravar påverkas procentsatsen uppåt till 2 - 8,8 %. (Vi har alltså fortfarande inte hittat 90% av de gravar vi vet skall finnas i denna tidsperiod).

Jag har använt 30 år som mått på en generation. Detta kan man naturligtvis ha uppfattningar om. Men, oavsett genrationens längd påverkas siffrorna inte nämnvärt. Tillför man generationer (kortare generation i antal år) ökar befolkningsmängden totalt – och procent hittade gravar sjunker några tiondels procent.

Siffrorna ovan är antagna siffror – men de ger en hygglig uppfattning om relationer mellan antal  gravar vi vet skall finnas – och det antal vi verkligen har funnit.

Grundfrågan är hur många gravar vi funnit totalt från vikingatiden, är det 50.000, 100.000 eller fler? Denna siffra påverkar procentsatsen.
 
Vad dessa siffror säger är att vi inte har hittat en stor majoritet av de gravar vi vet skall finnas. Vi vet alltså inte hur 90% (eller annan hög procent) av våra förfäder begravdes, eller ens hur de begravdes.

Det ser jag som en mycket stor brist i vår kunskap.

Så, jag skämtar inte AndreasE. Visst begravdes det några få i monumentala gravar, det vet vi bevisligen som du skriver – men alla andra vet vi nästan ingenting om.

I våra historieböcker beskrivs hur vikingar begravde sina döda i högar. Ja, 1 - 4,4 % begravdes så – men 99 – 95,6 % begravdes alltså inte så. Fram till dess vi vet hur majoriteten av våra förfäder under denna period begravdes så kan vi alltså knappast diskutera antal gravar som bevis för teser för eller emot någonting, dels beroende på att vi inte vet hur de begravdes – dels beroende på vi vet inte hur begravningsskicket varierat i vårt land – eller – när det gäller Uppåkra – i före detta Danskt vikingatida område.

Thomas

[Ättelägg]

Carl Thomas, nu utgår du för en mkt stor region, inom denna stora region finns det många mindre entiteter med olika utformningar. Skulle exempelvis titta på Birka med många gravar och relativt liten  befolkning blir procentsatserna helt annorlunda. Likaså om vi tittar på de gårdsgravfält som vi har i mälardalen där vi ofta har ungefär en större grav per generation och därtil många mindre gravsättningar parallellt. Här kan vi skönja att många, möjligen de fria blev begravda. Huruvida det fanns de som inte blev begravda här som ingick i gården är svårt att sia om. Sannolikt kan man väl tänka att det fanns ett antal trälar som begravdes annorlunda. Så här är det inte fråga om någon procent utan helt andra siffror.

[Boreas]

CT -

Du har definitivt rätt i att dagens historiska forskning INTE varit mån om att reda ut det almena gravskicket under den hedna antikens tider. Avsaknaden av gravfält (gravgårdar, kyrkogårdar) talar ju numer ett tydligt språk. Hade dom varit almena borde gravar och gravfält varit upptäckta i långt större antal än vad som är tillfället...

Frågan är ju redan ventilerad - och det borde framgå att källornas hänvisning till kremation som allmänt skick också ger en logisk förklaring till varför ett större antal gravar inte finns.

Vid sidan om ett litet antal högar - förmodligen över enstaka familjöverhuvuden - har sten- och skeppssättningar, jämte vårdträd av ask, alm och ek varit fasta objekt för närläggning av askan efter familjernas döda - över flera generationer.
   
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,1152.msg17088.html#msg17088
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4764.msg40465.html#msg40465
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4229.msg34047.html#msg34047

[Frågvis Amatör]

Ättelägg och Yngwe:

Bertil Helgessons(2002) forskning används av Tony Björk(2008)i en artikel: "Själland möter Småland i Skåne"

"Helgesson menar att Uppåkra tidigt tillskansat sig en särställning på Lundaslätten och att manifestationer med rika gravar därför var onödig"

I Himlingöje(sydöstra Själland) och i nordöstra Själland byggs det nya högar under romersk järnålder.

Thomas I

[Carl Thomas]

Ättelägg, problemet är att tydligen har begravningsskicket varierat, troligen mycket kraftigt mellan både lokala och regionala områden. Problemet är att ingen räknat på antal gravar som skall finnas – och jämfört med det antal gravar vi funnit. Många antaganden har gjorts – och de är då troligen inte korrekt beräknade eftersom de är beräknade på antal funna gravar… Man har alltså räknat bakifrån – från antalet funna gravar och sedan försökt anpassa antal boende på platsen efter detta antal. Det fungerar inte bra att räkna så.

Vårt problem är ju att vi inte har en aning om hur många som bodde var. Hade en gård  5 invånare – eller 25? Vi vet faktiskt inte detta. Det antal invånare du kan läsa om i våra historieböcker är alltså framräknat från antalet hittade gravar på gravfältet intill gården ifråga…

För en tid sedan undersökte man odlingsrösen – och fann att 60% av dessa faktiskt var gravar (om jag minns rätt). Hur påverkade detta intilliggande gårdars befolkningsmängd?

Eftersom vi inte hittat ca 90 % av alla gravar vi vet skall finnas bör ju även antalet gårdsgravar tas med en stor nypa salt – vi vet ju inte om alla begravdes på samma sätt – eller hur? Eftersom vi inte vet HUR de 90% begravdes – måste vi alltså vara lite försiktiga.

Om de kremerades – då borde vi i så fall ha hittat i alla fall någon kremeringsplats där flera människor kremerats – och någon sådan plats har vi alltså inte hittat heller.

I England har man hittat vad man tror är en träställning där man lade upp de döda för att förruttna – samt att fåglar skulle förtära den döde – inte rovdjur. Därefter tog man ned benen, malde dem till mjöl – och begravde ”mjölet” i vatten, i detta fall river Avon. Begravningar gjordes på en enda dag på året, midsommardagen.( Det är en hypotes naturligtvis).

Om man begravde sina döda enbart en dag på året kanske man köttade av liket manuellt och lade upp enbart köttet på ställningen? Man krossade och malde sedan benen för begravning – detta kanse om den döde avled strax före midsommardagen – man ville få honom/henne begravd snabbt – och inte vänta tills nästa år – och detta kanske kan förklara det som vi idag kallar ”kannibalism” efgter att ha hittat ben från människor med skärmärken efter avköttning?

Jag ser det som en möjlighet att även vi kan ha haft detta begravningssätt eftersom det är vida spritt och återfinns i princip över hela världen – och det används än idag. Så varför inte? Det är i alla fall ett alternativ – och kan delvis vara en förklaring till varför midsommardagen/afton fortfarande sitter djupt inom oss.

En annan teori är ju att man begravde sina dödas ”mjöl” på hällristningar på vissa platser. Majoriteten av våra hällristningar finns ju intill vatten – och oftast rinner det/rann det vatten över själva hällristningen. Vattnet tog med sig mjölet till vattnet som fanns under hällristningen. Döden ändades i livets vatten, där fördes den döde med ett mytiskt skepp till dödsriket – kanske är det därför det finns så mänga skepp på våra hällristningar?

Spekulationer naturligtvis – men 90% av våra döda hittar vi inte – så jag är öppen för spekulationer och nya synsätt eftersom detta är ett mycket eftersatt område i forskningen.

Någon seriös och kunnig person borde sätta sig ned och räkna noga på antalet invånare som levt, och dött, i landet de senaste 12.000 åren – och på antalet hittade gravar – och sedan fördela detta per millennium eller andra tidsperioder. Det är ett forskningsprojekt som behöver utföras – och som skulle ge oss väldigt mycket.

Thomas

[Boreas]

.

Om de kremerades – då borde vi i så fall ha hittat i alla fall någon kremeringsplats där flera människor kremerats – och någon sådan plats har vi alltså inte hittat heller.


Thomas

Vilka spår tycker du borde finnas efter en sådan 'kremeringsplats' - efter ca. 1000 år?
Utgå gärna från att den placerats på en därtill ägnat bergskulle.

[Carl Thomas]

Boreas, ja, när mer än 90% av våra förfäder begravts på ett för oss okänt sätt är det viktigt för oss att veta mer om begravningssätt. Inte enbart antal gravar – utan även om bakomliggande religion, eller andra synsätt, som bestämde sättet man begravdes på.

Vi försöker förklara ett lågt antal gravar med ”bortodling” osv. Visst, många gravar är säkert bortodlade – men om vi säger att lika många gravar som vi hittat idag är bortodlade – så påverkar det inte procentsatsen nämnvärt mycket – vi saknar fortfarande mer än 90% av gravarna…

Om vi då räknar ett gårdsgravfälts gravar – och säger att de representerar 10 % av de gravar som borde finnas – så ökar ju gårdens befolkning rejält – detta påverkar i slutänden rikets befolkningsmängd rejält – vilket kan ge oss ytterligare förklaringar på andra saker.

Vad är det som säger att man hade kremeringsbål på berggrund?


Oavsett vilket, det går åt ca 1,5 kubikmeter ved för att kremera en människa i Indien idag, vedmängden borde vara lika stor här. Varje kubikmeter ger 3 kg aska. För varje människa som kremeras på en sådan plats avges alltså 3 kg aska. Kvar i askan finns brända ben – och framför allt, emaljflisor från tänder + kanske några hela men brända tänder. Var och en kan räkna själv hur lätt/svårt det vore att hitta en sådan plats där kanske 100 människor kremerats under ett sekel.

Ved är vi väl lite trötta på att diskutera, i alla fall jag, men temperaturer är intressanta eftersom de, under en kremering, blir mycket höga. Veden tänder led på kött och fläsk – som när det väl brinner, avger en mycket hög temperatur, betydligt högre än den temperatur enbart veden avger. (Det är därför man använde fläsksidor som bränsle när man ”sprängde berg och makade brunnar).

Eldar man på berg kommer alltså berget under elden att spricka. Regn osv sköljer bort askan som deponeras dit vattnet för askan – och nästa kremering spräcker berget än mer – tillslut bildas en grop, där samlas regnvatten – och vattnet måste då tömmas innan man kan elda – varpå jag förmodar att dessa naturkunniga människor valde andra platser att elda på än berg…

Eldas det på marken direkt bildas asklager, 3 kilo per kubikmeter eldad ved. Efter 100 kremeringar finns alltså 450 kilo aska deponerat på platsen, blandad med emaljflisor osv. Det innebär att vi enkelt kan se varför man eldat – och vi bör kunna hyggligt mäta askmängden och kunna se ungefär hur många människor som kremerats på platsen totalt. Någon sådan plats har alltså inte hittats - vad jag vet.

Alltså, 90% av gravarna saknas, masskremeringsplatser saknas  – frågan blir - hur begravdes de döda – och varför begravdes de på sådant/sådana sätt att vi inte hittar dem idag?

Thomas

[Boreas]

Vad är det som säger att man hade kremeringsbål på berggrund?

Oavsett vilket, det går åt ca 1,5 kubikmeter ved för att kremera en människa i Indien idag, vedmängden borde vara lika stor här. Varje kubikmeter ger 3 kg aska. För varje människa som kremeras på en sådan plats avges alltså 3 kg aska. Kvar i askan finns brända ben – och framför allt, emaljflisor från tänder + kanske några hela men brända tänder. Var och en kan räkna själv hur lätt/svårt det vore att hitta en sådan plats där kanske 100 människor kremerats under ett sekel.

Ved är vi väl lite trötta på att diskutera, i alla fall jag, men temperaturer är intressanta eftersom de, under en kremering, blir mycket höga. Veden tänder led på kött och fläsk – som när det väl brinner, avger en mycket hög temperatur, betydligt högre än den temperatur enbart veden avger. (Det är därför man använde fläsksidor som bränsle när man ”sprängde berg och makade brunnar).

Eldar man på berg kommer alltså berget under elden att spricka. Regn osv sköljer bort askan som deponeras dit vattnet för askan – och nästa kremering spräcker berget än mer – tillslut bildas en grop, där samlas regnvatten – och vattnet måste då tömmas innan man kan elda – varpå jag förmodar att dessa naturkunniga människor valde andra platser att elda på än berg…

Eldas det på marken direkt bildas asklager, 3 kilo per kubikmeter eldad ved. Efter 100 kremeringar finns alltså 450 kilo aska deponerat på platsen, blandad med emaljflisor osv. Det innebär att vi enkelt kan se varför man eldat – och vi bör kunna hyggligt mäta askmängden och kunna se ungefär hur många människor som kremerats på platsen totalt. Någon sådan plats har alltså inte hittats - vad jag vet.

Thomas

Jag utgår från att dina viktmått stämmer. Det är hursomhelst utmärkt att du konkretiserar frågan.

Nu är ett av poängen med kremerade begravningar att man får bränna stoftet på en plats och lägga askan på en annan. Askan fick alltså samlas i en därtill ägnat säck (typ 'oxpung').

Därefter går det att bevara askan torr - som i dagens urnor - till den äntliga begravningsceremonin avfärdades och askan ströddes på marken. Askan kan alltså transporteras från brännplatsen och jordfästas på en annan plats - och till den tidpunkt man önskar.

Arkeologin vet att sådan gravaska närsätts i lokala gravanläggningar/monument - jmnfr. dom s. k. 'skeppssättningar' och 'domarringar'.  Gamla sägner berättar om s.k. 'vårdträd' där dom respektive familjer kunde bevara 'minnet' efter sina förfäder - genom att lägga askan efter sina döda på vårdträdets rötter.

På så ätt kan man också förklara den gamla skicket i England, vilket var att begrava dom döda ikring midsommar. Man kan ju undra varför - men det stämmer ju bra med den tid då träden 'står i flor' och foto-syntes och sav-cirkulation kommit i gång för fullt.

Forntidens kulturfolk hade tydligen olika träd som centrala symbolmärken. Ek, ask och alm är ju alla nämnt bland dom 'heliga träd' som figurerade i forn-nordiska och europeiska symbolvärld - innan katolikerna tog över både makten och riket, såväl i livet som döden...

* När man hittar aska i domarringar och stenskepp är det pga. att askan hade deponerats inom ett fast monument. Sen påstår dom gamla alltså att man lade askan på ett vårdträd. Frågan är om man ringade in dessa i s.k. domar-ringar och stenskepp för att utveckla gravplatsen som monument - jmfr. medeltidens 'familjgravar'...

Hursomhelst kan kremering och jordfästing av askan enkelt och logiskt förklara hur spåren efter forntidens millioner av själar och lekamen har försvunnit - eller 'evaporerat' - som dagg och norrsken, i morgonsolen....   

   

[Carl Thomas]

Jag tror att man lämnade askan kvar på kremeringsplatsen och behöll det benmaterial som var kvar i form av mindre benbitar. Små benbitar som från fingrar och tår var man tydligen inte så noga med eftersom dessa småben påträffas ofta på kremeringsplatser. Kanske tog man bara några av de större benbitarna, skallben, bäcken, lårben, osv – och lämnade resten? Kvar borde alltså ligga 4,5 kilo aska, lite benbitar – men framför allt emaljflisor (som inte bryts ned) som vi kan hitta än idag.

Tanken med en kremeringsplats är ju att där skall kropparna kremeras – och askan skall transporteras till annan plats, deponeras där - varvid resan till dödsriket skall starta. Vatten är förutsättningen till liv – så en tanke är att man deponerade askan i vatten, helst vatten som rör sig, alltså bäckar, åar och älvar – men även i havet. Man kan ha deponerat i tjärnar och på myrar och heliga lundar, vi gör ju så än idag – men på kyrkogårdarnas lundar.  Det kan vara en förklaring till att vi inte hittar 90% av alla gravar – men – vi har alltså inte hittat några stora kremeringsplatser heller och dessa är ju en förutsättning för själva askdeponeringen…

Det kan ju vara så att vi inte hittat några kremeringsplatser beroende på att vi inte har systematiskt letat efter några sådana? De ligger knappast inne i byn, knappast ens i byns närområde. Knappast heller på byns gravfält som borde vara var en helig plats – men kanske ytterligare några hundra meter från garvfältet, där kan en kremeringsplats kanske hittas? Om dom finns.

I denna teori ingår ju även förruttnelse – och tillvaratagande av benen, krossande av ben samt malande av ben, alltså egentligen destruktion av kroppens alla delar – varpå benmjölet hälldes i livets vatten på samma sätt som askan. Destruktion av eld och malande till benmjöl kan ha skett parallellt, men troligen avlöste de varandra vid olika tidpunkter i vår historia – och det kanske fanns även andra sätt att destruera kroppen. Mal man benen mal man troligen ned även tänderna – så då får vi svårt att ens hitta emaljflisor?

Kanske kan vi hitta en ”malningsplats”? En speciell malsten för de dödas ben? Kanske har vi redan hittat sådana men klassificerat dem som malstenar för mjöl? Det är en kul tanke faktiskt.

Thomas

[Frågvis Amatör]

Diskussionen är intressant om gravritualer men inläggen börjar springa långt bort ifrån rubriken.

Uppåkra ligger i en bördig slättbyggd utan berg och skogar. Lundaslätten och Söderslätt har ett gemensamt mönster för begravningar medan östra Skåne har ett annat under järnåldern.

Kanske dags för en ny diskussion med rubrik "försvunna järnåldersgravar" eller "försvunna dödingar" under järnåldern i hela Skandinavien?

Thomas I

[Carl Thomas]

Du har helt rätt namne, tillbaka till ämnet! 

Thomas