gravhögar med grop på toppen.

[liothida]

Har iakttagit att det på järnåldersgravfält med mindre gravhögar kan förekomma gravhögar med en konkav topp, d v s högen har en stor grop på toppen. Hur brukar det tolkas, är det ett resultat av att ett hålrum inne i högen (gravkammare av något slag) rasat in eller är gravmonumentet medvetet utformat på detta sätt? Finns det någon särskild benämning på denna typ av gravhögar och under vilka perioder uppfördes de?

[Leif]

Vad gäller gravar av sten så finns det sådana som är medvetet anlagda på detta vis, kallas då ofta kantvallsstensättningar respektive kraterrösen.

Gropar kan givetvis vara spår av äldre plundring också.

[Sindre]

Vi hade en diskussion om detta för några år sedan här på Arkeologiforum: http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3182.msg24700.html

[liothida]

Vad gäller gravar av sten så finns det sådana som är medvetet anlagda på detta vis, kallas då ofta kantvallsstensättningar respektive kraterrösen.

Under vilka tidsperioder och i vilka områden förekom kantvallsstensättningar/kraterrösen?
De gravar jag tänker på är dock inga rösen av sten utan gravhögar av jord/sand, med en tydlig krater i mitten. Har sett det på gravfält i Uppland och Sörmland. Vanliga bygravfält, traditionellt daterade till järnåldern.

Gropar kan givetvis vara spår av äldre plundring också.

Jo det är ju en möjlighet men jag tänker att en plundringsgrop borde vara mindre symetrisk, den uppkastade jorden borde hamna i en hög på ena sidan. Här pratar vi ändå hyggligt prydliga högar med en jämn jordvall runtom kratern.

[AndreasE]

Majoriteten av yngre järnåldershögar med krater i toppen har utsats för plundringsförsök. Det är endast i undantagsfall man hittar rester efter kollapsade gravkamrar (kammargravar är ju trots allt relativt ovanliga). När man undersöker gravar med sådana här skador så kan man ganska enkelt genom tex de stratigrafiska förhållandena se att det handlar om skadegörelse.

Många gravhögar har även skadats i sen tid då man anlagt skyttevärn i dem. Det är inte ovanligt att man hittar järnskrot som pekar på att skadorna uppkommit under 1900-talets 3-4 första årtionden. 

[liothida]

Så det är ingen vedertagen uppfattning att järnåldern gravhögar kan förekomma med krater som variation på det sätt som bronsålderns stenrösen kan förekomma med krater som variation?

När det gäller större gravhögar vet jag åtminstone om ett exempel på krater-topp. Uppsa kulle i Sörmland. Se bilder i länken. http://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsa_kulle Har för mig att några av de mindre (men ändå rätt stora) högarna i Gamla Uppsala har krater-topp.

[liothida]

Bättre bild.

http://www.kringla.nu/kringla/objekt;jsessionid=CFDF6EF63A48ACCFFC261BE628F388A9?referens=raa/kmb/16000300026028&flik=1

[Boreas]

Att lägga beslag på rikedomar och röva skatter var ju alltid ett huvudmotiv för farliga och resurskrävande erövringståg. En huvudfaktor är nu att den potentiella belöningen står i relation till dom resurser man satsar och den möda man får utstå.

Organisationer som kan utstå långvariga krig med stora insatser och dito förluster behöver alltså ett mycket betydligt krigsbyte att se fram emot. När man skulle mobilisera riddarkår, legoknektar och kärntrupper fick vinstmotivet vara klart och konkret - och fördelningen av krigsbytet avklarad.

Plundring av utsmyckade statusbyggen och helgedomar hörde alltså till dagsedeln när medeltidens tidiga "korsriddare" skulle frälsa hedningarna från deras hedna kultur. Samma medicin användes som man vet i Amerika några hundraår senare, där man fick skicka årliga konvoier över havet för att frigöra dom illvilliga vildarna från deras massor av "avskyvärda avgudabileten" - av ädel sten och dito metaller.

Liknande plundringar känner man till från Caesars tid i Gallien och England. Vad man dock hör mindre om är den franko-romanska pludringsekonomin som tog fart efter att Karolingerna kapat makten i Frankrike och upprättat en stående arme av legoknektar. När Karl den Store kommer till makten får han "problemet" att upprätthålla och underhålla armeen, vilket gör det nödvändigt att sysselsätta legoknektarna med nya erövringar, som kan betala deras underhåll och lön. Givetvis vänder denna arme seg dit utsikten till belöning är störst, vilket under Karls tid betydde österut och norrut - mot Saxen, Frisland och Danmark.

Under den påföljande vikingatiden kom nog skandinavernas motståndskamp att småningom tömma deras förråd på värdemån och likvid resurser. Berättelserna om övergångstiden till kristendomen - då den tysk-romerska kejsare och kyrka får makten norr om Danevirke - tyder på att vikingarna hade sparat sina interiören och konsten i sina centrala helgedomar. När de tysk-romerska teknokraterna anländer och "kristendomen") hör vi hur dom hedna hov och tempel plundras eller förgörs - intill dom sista, största och ståtligaste... 

Nu beskrivs ju knappt dessa krigs- och plundringsvågor i medeltida litteratur. Enbart små fragment om dessa händelser överlevde den katolska och forn-nordiska historieskrivningen. Men endera minne överlevde faktiskt i muntlig folklore, varför man kunde dokumentera en hel del sägner om saken på 1800-talet, där det bl.a. påstods att dom tidiga präster och 'kristmän' hade 'utmanat' troll och fördrivit 'högtomtar' genom att öppna deras högar.

Av nån anledning fick dom samtidigt tag på orsaken till att anden i högen hade "bott kvar" - eftersom han hade vaktat en hink - eller dylikt - med guld. Genom att plocka bort guldet fick dom också bort den spökande anden - så visst visste väl dom nya prästerna att råda bot mot hedendomen...

När man i modern tid fått en professionell analys av ett större antal gravhögar visar det sej faktiskt att dom flesta stora högar blivit plundrade redan under 1000- och 1100-tal. Gravgods utan valuta-värde lämnades och högarna blev i regeln överkastade igen. Nu har vi inga uppgifter om hur många statusbyggen, helgedomar och gravhögar som plundrades eftersom teokratin erövrade Norden, men duktig arkeologi har börjat ge en del rätt obehagliga svar.

Under utgrävningen av Oseberg-högen i Norge (1920-talet) hittade arkeolog Shetleig två avbrutna spadar "av gammal typ" - och han rapporterade att högen "redan varit öppnad". När man nyligen kollade spadarna för ålder visade det sej att dom var från slutet av 900-talet. När man sen betraktar vad gravplundrarna låtit ligga kvar, orörd, kan man ju enbart spekulera på vad dom redan hade hittat - och plockat med sej... 

Sägnen från Hadeland och Rakne-högen kan kanske vara en fingervisning:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3920.msg39204.html#msg39204

[AndreasE]

Så det är ingen vedertagen uppfattning att järnåldern gravhögar kan förekomma med krater som variation på det sätt som bronsålderns stenrösen kan förekomma med krater som variation?

Nej, högar med "krater" utgör ingen allmänt accepterad "variation" av yngre järnåldershögar. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag någonsin stött på en järnåldershög med en bevisligen ursprunglig central fördjupning i litteraturen.  Bland de gravar jag själv varit med och undersökt har alla med fördjupningar fått dem genom förstörelse. Det är lätt att se - omrörda lagersekvenser, fynd som inte längre ligger i situ, sentida skrot blandat med äldre material osv.

Bland storhögar är centrala fördjupningar vanliga. Det betyder dock inte alltid att plundringsförsöken faktiskt varit framgångsrika. De stora centrala stenrösen som ofta täcker själva brandlagret/urnan/gravkammaren har ofta effektivt stoppat plundrare. Som regel har dock de flesta storhögar utsatts för plundringsförsök vid ett eller annat tillfälle.

[Leif]

Vill minnas ett samtal jag hade med Tore Artelius för länge sedan där han menade på att det fanns en beskrivning av gravplundring i en isländsk saga. Minns inte vilken och nu är det ju lite svårt att fråga Tore om detta. 

[liothida]

Nej, högar med "krater" utgör ingen allmänt accepterad "variation" av yngre järnåldershögar. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag någonsin stött på en järnåldershög med en bevisligen ursprunglig central fördjupning i litteraturen. 

OK. Hur är det med gravar från äldre järnåldern då? Och vilken är den främre tidsgränsen för bronsålderstraditionen med kraterrösen/kantvallsstensättningar?

Bland storhögar är centrala fördjupningar vanliga. Det betyder dock inte alltid att plundringsförsöken faktiskt varit framgångsrika. De stora centrala stenrösen som ofta täcker själva brandlagret/urnan/gravkammaren har ofta effektivt stoppat plundrare. Som regel har dock de flesta storhögar utsatts för plundringsförsök vid ett eller annat tillfälle.

Fast i i exemplet Uppsa kulle (se bild i länk ovan) tvivlar jag på plundringsförsök. Då har pundrarna i så fall gett upp väldigt tidigt. Det är en förhållandevis blygsam, om än distinkt, fördjupning i toppen av en jättelik hög. Och jag har svårt att tro att plundrarna lagt energi på att frakta undan schaktmassorna. Det är en grop i mitten av en i övrigt plan topp, det finns ingen antydan till hög av uppkastade rester efter grävningen.

[Yngwe]

En hög från äldre järnåldern (ej säkerställt tror jag) med grop på toppen finns också i Östra Höreda, Jönköpings län.  VAd jag förstår tror man varken på plundring eller kollapsad kammare.
 
En otydlig bild
 
http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/planfragor/riksintressen/riksintressen-for-kulturmiljovard/Pages/ostra_horeda.aspx

[Boreas]

Vill minnas ett samtal jag hade med Tore Artelius för länge sedan där han menade på att det fanns en beskrivning av gravplundring i en isländsk saga. Minns inte vilken och nu är det ju lite svårt att fråga Tore om detta. 

http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3920.msg39204.html#msg39204

[Leif]

via boreas länk hittar man vidare och kommer så småningom fram till detta som ju kan vara kul att läsa:

Såhär beskrevs en gravplundring i en isländsk saga:
BÅRD SNÄFFELLASENS SAGA sid 100

Så hissade de Gest ner i högen, och prästen och de andra höll i linan. Det var trettio famnar ner till högens golv. Gest hade svept kring sig den duk han fått av kungen och hade saxsvärdet i sitt bälte. Vaxljuset höll han i handen, och der tändes av sig självt så snart han kom ner.
 Gest såg sig nu omkring i den väldiga högen. Han såg det mäktiga skeppet Sloden med fem hundraden män liggande ombord. Så stort var på sin tid detta skepp att det inte kunnat seglas med mindre besättning än så. Det påstås ha varit lika stort som Gnoden, vilket Åsmund styrde. Gest äntrade upp i skeppet och såg då att alla där var redo att resa sig innan vaxljusskenet föll över dem, men då kunde de inte röra en lem utan bara blinkade förfärat med ögonen och fnyste. Gest högg med saxsvärdet huvudet av dem allesammans, och det bet som om det svepts genom vatten.
Han tog all drakskeppets skrud och lät hissa upp den i linan.
Så började han leta efter Rakne själv. Han fann en gång som förde ner i jorden, och där såg han Rakne sitta på en stol. Han var fruktansvärt ondskefull att skåda, och därinne var det både stankunket och kallt. Under hans fötter stod en handkista full med skatter. Han hade ett storartat praktfullt guldsmycke om sin hals och en diger guldring om armen. Han var iförd brynja och hade hjälm påf huvudet och svärd i hand. Gest gick fram till Rakne och bragte honom sin höviska kungshälsning, och Rakne lutade sig fram mot honom.
 

[liothida]

En hög från äldre järnåldern (ej säkerställt tror jag) med grop på toppen finns också i Östra Höreda, Jönköpings län.  VAd jag förstår tror man varken på plundring eller kollapsad kammare.

Intressant, Yngwe. Varifrån kommer bedömningen att det varken är plundring eller kollapsad kammare i det fallet?

[liothida]

Från utgrävningarna vid E4-bygget i Uppland för några år sedan utforskades en högst intressant gravhög med grop på toppen, vid Sommaränge skog. Den är betydligt äldre än mina exempel ovan. I botten fanns en grav i from av en elipsformad stensättning från slutet av stenåldern (f ö innehållande en guldten, ett av de äldsta guldfynden i Skandinavien). Sedan, under bronsåldern, har en hög av skärvsten byggts (successivt under en längre period om jag förstått det rätt) ovanpå den ursprungliga graven. Högen har utformats med en skålformad fördjupning i toppen. I skålen (gropen/kratern) återfanns åtskilliga fynd av brända människoben och även andra offerfynd, bl a en "rakkniv" av brons daterad till 1000-talet f kr). Tolkningen är att gravhögen använts för kulthandlingar under nästan tusen år och där gropen i högens topp brukats för fortsatta begravningar (eller deponi av brännoffer).

Mina funderingar kring dessa resultat är dels ifall de kan förklara funktionen också i andra kraterrösen från bronsåldern, dels ifall liknande kulthandlingar kan förklara gropar i betydligt yngre gravhögar som Uppsa kulle och de mindre gravhögar med krater som jag högst ovetenskapligt tyckt mig iaktta på bygravfält i Mälardalen.

[Sindre]

Majoriteten av yngre järnåldershögar med krater i toppen har utsats för plundringsförsök. Det är endast i undantagsfall man hittar rester efter kollapsade gravkamrar (kammargravar är ju trots allt relativt ovanliga). När man undersöker gravar med sådana här skador så kan man ganska enkelt genom tex de stratigrafiska förhållandena se att det handlar om skadegörelse.

Hur har man konstaterat det? Om det handlar om omrörd stratigrafi så lär det bli en del inrasad jord även av kollapsade kamrar. Hur mycket trärester kan man förvänta sig? Ju mer hålighet och tillgång till luft, desto mer förruttnelse bör ske.

Att det skall vara vanligare med träkonstruktioner än vad som tidigare antagits är för mig tyvärr bara hörsägen. Jag efterfrågar även i den här tråden litteratur kring ämnet.

[AndreasE]

OK. Hur är det med gravar från äldre järnåldern då? Och vilken är den främre tidsgränsen för bronsålderstraditionen med kraterrösen/kantvallsstensättningar?

Fast i i exemplet Uppsa kulle (se bild i länk ovan) tvivlar jag på plundringsförsök. Då har pundrarna i så fall gett upp väldigt tidigt. Det är en förhållandevis blygsam, om än distinkt, fördjupning i toppen av en jättelik hög. Och jag har svårt att tro att plundrarna lagt energi på att frakta undan schaktmassorna. Det är en grop i mitten av en i övrigt plan topp, det finns ingen antydan till hög av uppkastade rester efter grävningen.

Är inte lika säker på äldre järnålder, men kan inte komma på några exempel på gravar med ursprungliga fördjupningar så här på rak arm.

Om plundringsförsöken skedde för länge sedan så behöver det inte finnas några rester efter den bortgrävda jorden. Den har en tendens att erodera bort tidigt då den ligger ovanpå högens grästorv. Även när man arkeologiskt kan bevisa plundring så finner man sällan sådana "utslängningshögar".

Och att gropen i Uppsa kulle är grund behöver inte heller betyda någonting. Plundringsgropar fylls med tiden igen av jord. Har själv varit med och grävt ut en grav där gropen fortsatte minst en halvmeter under dagens bottennivå, och den gropen var grävd på 1900-talet, troligtvis som skyttegrav.

Hur har man konstaterat det? Om det handlar om omrörd stratigrafi så lär det bli en del inrasad jord även av kollapsade kamrar. Hur mycket trärester kan man förvänta sig? Ju mer hålighet och tillgång till luft, desto mer förruttnelse bör ske.

Kollapsade kamrar lämnar helt andra lagersekvenser än plundringsförsök. Oberoende av hur mycket trärester som finns bevarade (ibland ganska mycket och ibland inga alls) så brukar kammargravar vara relativt lätta att identifiera vid en arkeologisk undersökning. Det tydliga vid plundring/sentida skadegörelse är just att någon har grävt sig ner igenom den existerande lagersekvensen från högt upp i lagren. Detta är nästan alltid mycket tydligt. Varje grav är ju förstås unik, men plundring eller förstörelse lämnar generellt sett stora och väl synliga spår.

[Sindre]

Ja, jag tvivlar inte på att det hänt. Osebergsgraven är ju ett praktexempel på tidig plundring. Vad jag hört är att det p.g.a. förutfattade meningar om hur vanligt det varit med plundring skett en del övertolkning, samt att högar som antagits varit plundrade p.g.a. krater i toppen efter undersökning visat sig vara mer rika är de gravar på samma fält som saknat krater.

Som sagt, hörsägen fortfarande tyvärr. :/

[AndreasE]

Som sagt, många plundringsförsök har inte varit särskilt framgångsrika - plundrarna har stoppats av tex kraftiga inre stenrösen, gravgömmans djup eller så har man helt enkelt hamnat fel i graven. Det är inte ovanligt att gravgömman inte ligger i gravens mitt utan ut mot kanten. Sen är inte alla kratrar resultat av plundring. De kan även ha uppkommit som skyttegravar, grustag mm.

Däremot så är det klart att gravplundring är relativt vanligt. Tex är en majoritet av kända kammargravar från folkvandringstid i Mälardalen plundrade, liksom Vendels båtgravar, för att bara nämna några exempel.