Intressant att handelsmännen på Gotland kommer in i den katolska handelsdomenet först under 1150-talet, när den nordiska kyrkoprovinsen omorganiseras och Uppsala blivit biskopssäte. Sambandet mellan politisk, kyrklig och handelspolitisk anhörighet - och tillhörande myntning - ser ut att följas åt sen mitten av 700-talet då Karl den store och Offa av Mercia inför en gemensam silverstandard och därifrån utvecklar en merkantilism och ett handelsmonopol.
När Danmark senare besättas av tyska kejsaren får även den svenska kungen (Olof Sköldkonung) ingå ett förlik med detta handelsmonopol och låta sej kristnas. I annat fall skulle handeln mellan Sverige/Gotland/Östersjön och Danmark, Frisland och England blockerats. Efter Olofs erkännande av den kristna överhöghet - och giftermål med den obotrittiska prinsessan Estrid - får vi alltså dom första svenska silvermynt, vilket bekräftar att Olofs svenska handelsmän accepteras inom den väst-romerska handelsdomen.
Anmärkningsvärt är att denna rättighet inte övergår till hans äldsta son och lagliga kronprins, Emund, men överförs till hans yngre son, Anund Jacob, som uppfostras hos biskop Sigfrid i Sigtuna/Skara. Därmed uppstår en tudelning av den svenska adeln, där man i syd-väst får en kristen handelskrets, medan man i öst och norr fortsätter den gamla birka-handeln efter gammal lag och skick. Gotland och Kungahälla (Älven) kommer då bli nyckelpunkt för transitten mellan dom två domenen, där Söderköping respektive Lödöse (Älven) etableras som kristna handelsplatser, med Husaby (Skara) som det administrativa centrum. Efter Knut den Stores aktioner 1025-27 blir fronterna mellan dessa domener allt skarpare, med Anund Jacob som kung för den kristna sidan medan Emund den Gamle fortfarande verkar ha företräde inom den inrikes adeln, där handeln över Gotland och Åland fortfarande upprätthåller dom gamla allianser över Östersjön.
Påskens silverfynd från Gotland reflekterar alltså ett mycket intressant fas under denna dramatiska brytningstid i Östersjöns och Nordens historia. När Anund Jacob av sin samtid fick namnet "Kolbrännare" lär orsaken vara att han brände sina fienders - eller sina 'olydiga undersåtars' - hus och hem. Det går iofs. väl i hop med Odinkars teori om att den gotländska silverskatten från 1040-talet grävts ner för att ägaren försökte undslippa brandskattning.
Enligt ryska annaler skulle den "blinda svenska kungen Anun" under 1040-talet åkt i österled, "klädd i guld". Det faller samtidigt med Emunds tjänst som väringsledare hos Vladmir i Kiev, runstenarnas berömda Ingvarståg
och Adams berättelse om en svenskt korståg till "Terra Feminarum", alltså Finland och/eller Kvenland.
Några år senare kan annalerna berätta att "götarnas Birka" - "mitt på seglingsleden mellan Skåne och Ryssland" förstörts. Samtidigt kan Adam berätta att "kristendomen nu hade nått världens yttergränser"- vilket torde betyda att hela Skandianvia, Finland och NV Ryssland införlivats i den kristna handelsmonopol. 1040-talet har tydlgien varit en mycket dramatisk tid i norra Östersjön - vilket understöds av det arkeologiska faktum att spåren efter den gamla handeln mellan Ryssland och Sverige, som kufiska silvermynt, upphör 1050-talet. Det är väl denna politiska och ekonomiska ändring - med det slutgiltiga utraderandet av den gamla, självständiga Birka-handeln som markerar slutet på den skandinaviska självständigheten - och därmed slutet på 'vikingatiden' i realpolitisk och kulturpolitisk mening.
