Under Karl den Store fick kungarna i Norden snabbt utveckla större militära stridskrafter och samla ledungarna under en gemensam ledning. I den anledning fick Ragnar Lodbrok och hans söner ansvar för om att organisera den samlade 'kommando' - från en existerande infrastruktur på Själland. Ragnars son Halvdan ingår sen en personlig allians med 'Raumer-ætten' i Oslofjorden och äktenskap med Håleygätten. Därmed kan hans Harald Hårfagre bli 'riksmarsk' eller 'sjökung' för alla ledungsskepp mellan Bohuslän och Lofoten.
http://snl.no/.nbl_biografi/H%C3%A5kon_Grjotgardsson/utdypningLiknande allianser hade pågått under slutet av romertiden - bl.a. genom dom s.k. Skjold-ungarna som lär ha instiftat kungasätet Lejre på Själland. Enligt Widukinds krönika från 800-talen var det också här dom s.k. "Vikmannos" hade sitt huvudsäte. Adams Gesta beskriver också Själland som vikingarnas säte och kallar dom dessutom för "Askomannos".
Med skandinavernas mobilisering och stöd till gotiska, germanska och dakiska styrkor stod Beowulfs förfäder, som kimbrer och heruler, redan centralt kampen mot romernas intåg i norra Europa. Det kan man förstå b.a. av dom fynd man hittat av romerska guldmynt i skandianviska "krigargravar" från romartid.
När kejsarväldet sen återuppstår under en ny ideologi lyckas det Roms kvarvarande adel och handelsmän - genom Karl den Store - att erövra hela det gamla "Germanien", inklusive Friesland, Holstein, Saxen och Pommern. Under frankernas 30 år långa krig mot saxer och friser hinner dock skandinaverna kasta om på sina samhällen och mobilisera en större del av sin manliga ungdom till "vigda män", alltså krigare. Nu fick dom slutligen försvara sitt eget land, rike och kulturform mot invasion, plundring, slaveri och förödelse - genom att försvara det som var kvar - norr om Danevirket och Hadrians gamla mur i England.
På denna tid vet endera adelsfamiljer inom Norden väl hur krig försiggår. Dessutom är man mån om att ligga ett steg eller en hästlängd före frankerna vad gäller intelligens och teknologi. Samtidig förstår den nordiska adeln mycket klart att dom fick "kämpa tillsammans, eller dö var isär". Skulle dom ha någon som helst chans att försvara sej mot Romerkyrkans massiva marknadsmakt och frankernas professionella legoknektar fick deras handel skyddas av trogna och krigsdugliga män - lojalt samlade under ett och samma korp-baner.
Vikingatidens "fruktsamma" ledungar har tydliga paralleller till Beowulfs stridiga kämpar "av fria, adliga män" som lojalt gjorde sin plikt för kung och fosterland - medan hans fiender fick använda professionella legoknektar "av olika slag". Framväxten av gotiska kämpar bygger definitivt inte på historiska tillfälligheter, eller plundringståg som affärside - men snarare på historiska nödvändigheter och behoven för att försvara egen hemfrid och frihet.
Under tiden var Nordens 'hinterland' - norra Baltikum och Finland - mycket viktiga för ens ekonomiska, kulturella och politiska motståndskraft mot teokratierna i söder och sydväst. Att Beowulf 'simmar' förbi Finland är alltså ingen omöjlighet. Landet mellan Åland och Ladogan var även då stort och rikt på olika natur-resurser. Dessutom var det efter finska kusten man seglade i den strategiskt livsviktiga handeln med dom fria 'broderfolken' i Ryssland och Central-Asien. Sagan om
håleygen Orrvar-Odd, allieras med Hjalmar från sagan om Heidrek, Hervor, Hunerna och Rolf Krake - härstammar som Beowulf och Widsith från slutet på romartiden - då den gotiska adeln övertar sätet i Rom och en dansk-tysk gren lär försöka återuppbygga det söndrade Frankrike.
Under vägen behövde dom all den spetskompetens dom kunde anamma, vad gäller militära, politiska och ekonomiska möjligheter - och möjliga faror, fällor och konfrontationer.