Ett viktigt och allt vanligare tema på landets museer är att problematisera flera av de värden som Sverigedemokraterna säger sig vilja värna. Nu på lördag öppnar exempelvis Smålands museum vandringsutställningen ”Kan svenskheten ta slut?”, producerad av Regionmuseet Kristianstad. Där berättas historien om 1800-talets konstruktion av svenskheten som en förenklad idé om ett folk och en kultur.
http://www.sverigesmuseer.se/documents/RSMdebattSvD-1.pdf
Att museerna nu blir politisla aktörer är ytterst betänkligt - oavsett vad etter eller fler riksdagspartier menar.
Forskare och museer med poltiska syften skal man akta sej för. Att införa diktat och censur i "demokratiets" och "yttrandefrihetens" namn är i bästa fall en sinnesförvirring, i annat fall ett akademiskt bedrägeri. Att bedriva enkla, politiska tolkningar av 1800-talets forskning är knappt redligt eller sannfärdigt. Var det inte just dessa insatser vi kan tacka för att 1900-talets Sverige blev en relativt väl sammansvetsat nation - där olika etniciteter blev ganska väl förenat av ett gemensamt lagsamhälle, med ens språk och baskultur?
Sen kan man alltid diskutera hur väl 1600-talets och 1800-talets respektive riksenheter klarade stödja och integrera finnarnas, kvenernas, samernas, jämtarnas, tyskarnas och taternas specifika behov. Givetvis kan man också skarpt kritisera den politiska diskriminering som föregick under 1900-talets första hälft, då en enögd, kortsynt och självgod vetenskapsmiljö kunde missbruka Darwins grundläggande sanningar på det grovaste - och
konstruera den s.k. sosial-darwinismen. Men det kan man knappast lasta 1600-talets adel och 1800-talets historiker för.
En helt annan sak - och ett helt annat ämnesområde - är vad ett lagligt stadgat riksdagsparti menar om
dagens invandring, integration och kulturpolitik. Dessa meningar och politiska processer hör INTE till våra historiska och akademiska institutioner - men får stå och falla på eget bevåg; i politiska fora och val. Det skal inte våra museer och institutioner blanda sej i - eftersom dom skal representera HELA befolkningen. Ett parti med 10% röster representerar 10% av institutionens lönebudget.
Dessutom möter man inte diktatur genom att använda samma typ censur och diktat som man vänder sej mot. På 30-talet blev Nazismen marknadsförd som anti-tes till Sovjet-kommunismens rabiata diktatur. På 60-talet blev kommunismen marknadsförd som "anti-fascism" - intill järnridån föll och dödstalen från Stalin-tiden blev verifierbara fakta. Vi behöver inte mer av denna form för hegeliansk pseudo-logik - och absolut inte på skattebetalarnas räkning.