Förbindelserna mellan Skandinavien och England lär ha funnits i lång tid
innan romerna ankom. Nu tyder fynd av brittiska mynt från romartid å att handel mellan Väst-Norge och Skottland/England pågått också
under den romerska ockupationen.
http://www.nrk.no/hordaland/sensasjonelt-jernalder-funn-i-etne-1.11222422Efter romartid blev höggravar mode i såväl England som Skandinavien, presumtivt för deras respektive aristokrater. Nu bekräftar strontium-analyser av engelska begravningar från folkvandringstid att förbindelserna över Nordsjön har tilltagit efter romartid, främst genom att skandinaviska och tyska aristokrater immigrerat till England.
http://bonesdontlie.wordpress.com/2013/09/12/continuity-or-colonization-debating-anglo-saxon-migration/Det främsta behovet - efter den romerska krigar-adelns sammanbrott - var ju att ersätta den imperialistiska förvaltningskultur med den NV-europeiska ätte-systemet, byggt på en 'inhemsk', ärftlig aristokrati. Migrationernas syften var mao. inte att "erövra" landets inhemska bönder och fiskare, men att återställa det för-imperiala ättesamhället...
"Folkvandringarna" till England behöver m.a.o. inte ha varit massiv/kvantitativ, men snarare selektiv/kvalitativ.
Under Merovingertid/Vendeltid är banden mellan England och Skandinavien uppenbara - vilket bekräftar att den skandinaviska och tyska adeln blivit 'tungt' ingifta i England, Skottland och Irland.
För övrigt tyder den genetiska likheten mellan befolkningarna i NV Europa på att familjära förbindelser varit den gängse säden inom och i mellan dessa folkgrupper -
såväl före som efter det romerska herrefolkets brutala kolonivälde.
Familjära relationer, kulturell och politisk gemensamhet, organiserad handel och ömsesidigt beroende mellan Skandinavien och England vilade mao. på långa traditioner - intill Karolingerna gav sej ut på en plundringsekonomi som gav Rom möjlighet att återinföra ett diktatorisk kolonivälde i såväl Frankrike som central-Europa - med bundsförvanter i södra England.
När dom senare kunde slå sej in i Frisland, Saxland, Slesvig och Holstein blev skandinaverna tvungna att själva mobilisera en större och mer effektiv militär - om egen frihet skulle försvaras. Svaret blev alltså den landhär man känner från Danmark, jämte dom marina enheter känd som 'ledungar' - med tränade krigare villiga att sätta livet till för sitt land och folk. Det var dessa till-döden-vigda män man växelvis kallade "ask-män", "vic-män" och "vikingar".