Har nu kollat enligt Jans anvisningar, och bruket förekommer men i mindre omfattning än jag trodde. Främst är det i inskrifter på latin som þ används som motsvarighet till bokstaven d, i något fall har den också använts där latinet har t (ljud och bokstav).
Om någon är nyfiken, här är de medeltida inskrifter där þ står för d. Några sentida inskrifter tillkommer.
*Sm 38 M: þominus - dominus och bænæþikta - benedicta
*DR 50 M: þominu - dominus
*DR 336 †M: þominus - dominus , bænæþikta - benedicta, bænæþiktus - benedictus, hilþulf - Hildulfr och uoþær - undir.
*N 53 M: aþueniaþ - adveniat
*N 312 M: lerþal - Lerdal
*N 348 M: aþo¶nai - Adonai
*N 539 M: abcþ(e)fghik(l)(m)(n)op(u)rstø(y) - <abcdefghiklmnopurstøy>
*N 615 M: aþf(e)n(i)aþ - adveniat
*N 673 M: þiþrik - Didrik
*N A123 M: aiþonai - Adonai (i samma inskrift stavas d i adveniat med stunget t.)
*N B193 M: næmþr - nefndr
*GR 43 $M: a=þ:o(n)ay - Adonai
*Br Olsen;202B $M: (a)þ(a)(n)man - Adamnán och kurnaþal - Kornadal
Möjligen kan väl också Öl 35 †$SENTIDA från mitten av 1500-talet vara en sen produkt av den medeltida runtraditionen? Där finns tre exempel: la=uþatæ - laudate, þ=omin=um - dominum och corþis - cordis.
þ för t förekommer i åtminstone tre medeltida inskrifter, U DLM;70 $M (två fall), N 53 M och N615 M, i samtliga fall i latinska böjningsändelser. Det finns också några inskrifter där stavningen är så avvikande att det inte riktigt går att säga vilket ljud þ representerar.