Mats G. Larsson skriver i sin bok ”Färder till Sveriges födelse”
"Guden Ulls namn nådde aldrig Tacitus öron, men i de nordiska ortnamnen är han ännu mer ihågkommen och spridd än Njärd. Mycket talar för att bägge var ett par i en frukbarhetskult, vegetationsgudar som dyrkades på platser som låg i närheten av varandra. De vanligaste ortsnamnsefterlederna till bägge gudanamnen, - lunda för Njärd och -vi för Ull, antyder att de ofta haft skillda typer av helgedommar.
I det första fallet heliga lundar – just som Tacitus berättar – och i det andra fallet något slags helgade platser vars närmare karaktär är okänd för oss.
Bägge typerna av heliga platser dyrkades ända fram till vikingatiden också för andra gudar, och de var så svårutrotade att landskapslagarna från medeltidens början uttryckligen förbjöd deras användning: ”Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lund eller på stenar” står det i Upplandslagen, och i Gutalagen sägs att: ”Ingen må åkalla högar eller hedniska Gudar, vi eller stavgårdar”