Hur ska vi egentligen se på våra betongbunkrar från 1900-talet som står övergivna lite här och var i landet, framförallt runt kusterna. Ska de bevaras eller ska de tas bort, anskrämliga som de kan tyckas vara?
På archnews-sidan (som förövrigt nu verkar omdöpt till Heritage Daily) finns en artikel av Andy Brockman om "the archaeology of modern conflict" som är ganska tänkvärd.
http://archnews.co.uk/wordpress/2011/05/the-archaeology-of-modern-conflict-by-andy-brockman/Han inleder med ett exempel från den svenska "Skånelinjen", en försvarslinje utmed Skånekusten som jag inte hade en aning om. Den skapades under Per Albin Hanssons regering under andra världskriget och övergavs (enl. Andy) på 1990-talet. Nu finns där tydligen en hel del bunkrar kvar vid stränderna, i olika skick.
I närheten där jag bor finns/fanns ett stort antal sådana bunkrar och skyttevärn runt Bromma flygplats som uppenbarligen skulle försvara flygfältet. De flesta av dessa tror jag kom till under andra världskriget. Jag lekte själv i dem som barn, de var övergivna redan på 1960-talet. På en av kullarna, där nu Malmö Aviation-planen dånar förbi, fanns ett ganska komplett sådant system av bunkrar, tillsammans med ett par träbyggnader (antagligen logement och servicebyggnader), allt vittnande om stor aktivitet under beredskapstiden. Allt detta revs för några år sedan, bunkrarna sprängdes sönder till stenhögar eftersom de ansågs farliga lekplatser. En av medlemmarna i hembygdsföreningen försökte kämpa emot, han ville göra platsen till ett litet museum över beredskapstiden och menade att det var att förstöra ett stycke nutidshistoria att demolera byggnaderna på denna kulle.
Ja, hur mycket ska vi spara på oss av detta egentligen?
/Mats
P.S. I artikeln finns förresten en anmärkningsvärd liten postscript: Den siste amerikanske krigsveteranen som var med i
första världskriget har just avlidit, 110 år gammal.