Den bevingade Uppåkra-figuren platsar altså som "Asarnas företrädare - Fòrsete (Forseti)". Nu är dom olika källor inte riktig sams om viken av 'gudarna' som fyller denna funktion, fast Tor har flesta rösterna. I några versioner är det 'Oden själv', ibland 'Brage'. Nu kan 'Oden' vara en känning för Tor - som också kallas för "den bragdrike", Åku-Tor eller Ving-Tor.
När Tor 'flyger' med bockarna är han ute med sin gyllene hammare - Mjölner - för att blixtra till och 'knäcka en jätte" - eller hans "nöt' - och 'knycka hans mjöd' -
Odrörer - vilket ”skapar extas”. Vid dessa möten har jätten ofta örnhamn, vilket Tor/Oden alltid får med sej hem - ihop med vinet - till Asgård. I Trymskvida flyger jätten Trym och godinnan Idun i örnhamn, medan jättesonen Loke kommer med med nöten.
Lägg förövrigt märke till att den bevingade mannens kvinnliga komplement. I fall han heter Tor borde hon - enligt Snorre - kallas Siv. Sen är frågan om Siv är en känning för Idun (med äpplen) och/eller Frigga. I Kalevalan är det enklare, där heter hon i örnham Maja - och gemålen heter Seppo. vilken också har en örn. Dom heter bägge Ilma (luft) med efterleden -tar och -rinen. Sen hör vi hur smeden Seppo Ilmarinen tala med fåglarna och företräda fadern, Okko (Väinömöinen), finska för Gubben (Oden). Parallellerna till den forn-nordiska mytologin är många och tydliga. Seppo och Tor är paralleller till Zeus och Jupiter.
http://www.shutterstock.com/pic-92791123/stock-vector-royal-eagle-wearing-a-crown-and-two-babies-a-boy-and-a-girl-prague-castle-entrancNär mytologins gestalter 'får vingar', 'byter skepnad' eller 'åker i fågelhamn' är det tydligtvis ett uttryck för den 'höghet' som återger en 'extasis' med sexuella grundtoner. Fruktbarhetsriter som 'torreblótt', 'baccanalier' och 'dionysos-fester' hade - innan dom förbjöds under medeltidens teokratier - inga större tabun knutna till kroppens naturliga funktioner och sexuella instinkter. Tvärt emot har dom lagt stor vikt vid att sköta dessa impulser på rätt sätt, till att främja vitaliteten. Det förklarar deras ceremonier, riter och festivaler relativt enkelt och jordnärt. Allegorierna och gestalterna från fågelvärldens parningsdansar, spel och lekar kan alltså förstås som poetiska uttryck för en 'djurisk' biologi - häller en som mystiska uttryck för en obskyr och okänt övertro.
http://www.theoi.com/Gallery/K1.1.htmlVi känner väl fortfarande till dom emotionella ändringar som inträder när "känslorna flyger iväg" med både lek och lärd - och uppenbarar dom djupare, instinktiva och känsligaste sidor av ens personlighet. Folkliga uttryck för det 'svärmande' som föregår det 'heliga äktenskapet' använder ju fortfarande en rad bevingade uttryck när Suttungs mjöd börjar stiga i kitteln och poesin börjar blomma i vårsolen. Då hämtar vi fortfarande fram dom stora skaldernas bilder från ornitologin - där man får 'svärma', 'snurra' och 'kurra' - intill man ''flyger hem, som på moln'. När det sen blir allvar kan man fortsätta orrspelet och tjäderleken, ringdansen och pardansen - intill smekmånaden kan föregå 'den heliga stunden i lunden' - där han och hon är riktigt redo att utföra den magi som skapar en ny, vital och livsglad människa...
Den s.k. "fruktbarhetskulturen" hade naturnära ideal och kulturland filosofiska traditioner - både i antikens Grekland och medeltidens Nord-Europa. Den bevingade idolen från templet vid Uppåkra törs ha haft en central position i denna gamla kulturform, intill den nya teokratin invaderade norra Eurasien. När vi numer kan jämföra antikens olika pantheon ser man att dom har mycket likartade symboler och funktioner. Med hjälp från dom keltisk, grekisk och skytisk konsthantverk kan vi därför fylla i dom hål vi har i kunskapen om vårt forn-nordiska pantheon.