Hej Claes,
Har du en länk eller en titel på avhandlingen som du refererar till?
Titeln kommer här: Claes Theliander (2005)
Västergötlands kristnande. Religionsskifte och gravskickets förändring 700–1200. GOTARC Series B, Gothenburg Archaeological Theses, No 41.
Svaret på den ursprungliga frågan är att det första beviset på att vi har en etablerad kristendom i Skandinavien är när vi har ett exklusivt och konsekvent genomfört kristet gravskick. Detta innebär öst-västliga skelettgravar under flat mark, med få fynd, en rumslig avgränsning av begravningsplatsen (dike, resta stenar, staket osv) och, vilket är mycket viktigt, absolut inte några samtida hedniska gravar på samma plats (det gick fetbort som kidsen säger idag). Om man har den definitionen går det ett stråk från Østmark i Norge via Dalsland och Västergötland in i Östergötland där man kan säga att kristendomen var etablerad och hade trängt undan det äldre begravningsskicket redan vid 900-talets mitt, kanske ännu tidigare på sina håll. Motsvarande gäller även för andra mindre områden i Skandinavien, exempelvis Sigtunatrakten.
Enstaka religiöst laddade fynd i förkristna gravar (exempelvis krucifix, biskopskräkla, bibelbeslag osv) visar på kontakter med den kristna världen men är inget bevis på att den gravlagde var kristen eller "nästan-kristen", en uppgift man stöter på ibland. Det är lika sannolikt eller osannolikt som att buddastatyetten från Helgö skulle visa på att buddism praktiserades där under vikingatid, vilket jag aldrig sett någon påstå.
Vidare är runstenar med kors, eskilstunakistor och liknande monument bevis på att den välsituerade överklassen var kristen vid tillfället. Men det säger ingenting om det övriga samhället också var kristet, eller ens den föregående generationen. Jag har aldrig förstått varför just dessa fyndkategorier skulle vara ett uttryck för religionsskifte? Det kan ju lika gärna röra sig om sedan generationer kristna familjer som om nyomvända konvertiter.