England mellan Romartiden och vikingatiden.

[Karlfredrik]

Jag har satt mig in i Englands kontakter med Skandinavien i tidsrymden 500-792 f Kr, huvudsakligen fråm
Oxford  History of England. Mycket intressant läsning. De hedniska anglosaxiska kungarna ansågs sig vara ättlingar till Oden och dyrkade samma gudar som danskarna. Många stadsnamn går tillbaka till Oden,Tor och Frej.
Under 600-talet kristnades England av irländska munkar, asatron klarade sig längst på öar som Isle of White.
Kloster grundades av irländare, enligt verket ovan var de första av timmer med vass eller halmtak.
Två verk har jag hittat om periodens arkeologiskja fynd och befästningar:
Leslie alcock: Kings & Warriors, craftsmen & Priests. edingburgh 2003
David Wilson: Anglo-saxon Archeology

[Karlfredrik]

För de som verkligen vill veta hur ett engelsk kloster såg ut på 600-700-talen, så finns ritningar till bevarade ruiner
till både Jarrow och Monkwearmouth:
Cramp, i Bonner ,G (red) Famulus Christi, London 1976 sid 5-18
Det finns även en ögonvittnesbeskrivning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Stephen_of_Ripon
Se; Colgrave, B (översättare & red): The Lives of Bishop Wilfrid by Eddius Stephanus, Cambridge 1927/1985

[Boreas]

The matrilineal history of the Isles is both ancient and continous. I see no reason at all from the results why many of our maternal lineages should not go back through the millennia to the very first Paleolithic an Mesolithic settlers who eached our islands around 10.000 years ago. [...]

Overall, the genetic structure of the Isles is stubbornly 'Celtic', if by that we mean descent from people who were here before the Romans and who spoke a Celtic language. We are an ancient people.

However we may feel about ourselves we are genetically rooted in a Celtic past. The Iris, the Welsh ad the Scots know this, but the English sometimes thinks otherwise. But, just a little way beneath the surface, the strands of ancestry weave us all together as the children of a common past.

Bryan Sykes:
"Saxons, Vikings and Celts - The Genetic Roots of Britain and Ireland" (2007).

På den patrilinära sidan är likheten mycket tydlig och osedvanlig homogen över hela England, med liten diversitet - fast med tydliga regionala skillnader. Det har också här varit en klar patrilinealitet - där männen har stått för den odala stabilitet medan kvinnorna fått röra seg något friare.

Den framträdande haplogruppen är Rb1. Näst derefter drar Sykes fram Hg I som han antar kommer från en gammal befolkning, med klara spår till Skandinaviens fastland.

Likheten mellan Briter, Saxer och Daner är alltså påfallande - redan länge innan järnålderns folkvandringar. Sykes förklarar också en "mycket nära förbindelse" mellan Irland och Skottland, som har gensvar i Skandinavien.

Spåren efter romartiden finns, men är små. Något större inslag (10-15%) ser man från 'sena' skandinaver nordost om gränsen av Danelagen. Dom vikingar som kom till England anlände alltså till en befolkning dom var nära besläktade med. Kartorna över haplogrupperna Rb1 och I kan alltså berätta något om dessa långa linjer:

http://en.wikipedia.org/wiki/Haplogroup_R1b_(Y-DNA)
http://en.wikipedia.org/wiki/Haplogroup_I1_(Y-DNA)

[Boreas]

Förbindelserna mellan Skandinavien och England lär ha funnits i lång tid innan romerna ankom. Nu tyder fynd av brittiska mynt från romartid å att handel mellan Väst-Norge och Skottland/England pågått också under den romerska ockupationen.

http://www.nrk.no/hordaland/sensasjonelt-jernalder-funn-i-etne-1.11222422

Efter romartid blev höggravar mode i såväl England som Skandinavien, presumtivt för deras respektive aristokrater. Nu bekräftar strontium-analyser av engelska begravningar från folkvandringstid att förbindelserna över Nordsjön har tilltagit efter romartid, främst genom att skandinaviska och tyska aristokrater immigrerat till England.

http://bonesdontlie.wordpress.com/2013/09/12/continuity-or-colonization-debating-anglo-saxon-migration/

Det främsta behovet - efter den romerska krigar-adelns sammanbrott - var ju att ersätta den imperialistiska förvaltningskultur med den NV-europeiska ätte-systemet, byggt på en 'inhemsk', ärftlig aristokrati. Migrationernas syften var mao. inte att "erövra" landets inhemska bönder och fiskare, men att återställa det för-imperiala ättesamhället...

"Folkvandringarna" till England behöver m.a.o. inte ha varit massiv/kvantitativ, men snarare selektiv/kvalitativ.

Under Merovingertid/Vendeltid är banden mellan England och Skandinavien uppenbara - vilket bekräftar att den skandinaviska och tyska adeln blivit 'tungt' ingifta i England, Skottland och Irland.

För övrigt tyder den genetiska likheten mellan befolkningarna i NV Europa på att familjära förbindelser varit den gängse säden inom och i mellan dessa folkgrupper - såväl före som efter det romerska herrefolkets  brutala kolonivälde. 

Familjära relationer, kulturell och politisk gemensamhet, organiserad handel och ömsesidigt beroende mellan Skandinavien och England vilade mao. på långa traditioner - intill Karolingerna gav sej ut på en plundringsekonomi som gav Rom möjlighet att återinföra ett diktatorisk kolonivälde i såväl Frankrike som central-Europa - med bundsförvanter i södra England.

När dom senare kunde slå sej in i Frisland, Saxland, Slesvig och Holstein blev skandinaverna tvungna att själva mobilisera en större och mer effektiv militär - om egen frihet skulle försvaras. Svaret blev alltså den landhär man känner från Danmark, jämte dom marina enheter känd som 'ledungar' - med tränade krigare villiga att sätta livet till för sitt land och folk. Det var dessa till-döden-vigda män man växelvis kallade "ask-män", "vic-män" och "vikingar".

         

[Boreas]

Anknytningen till "vi/vie/vigd" - i betydelsen "helig" - påminner dessutom om att araberna fortfarande mobiliserar till "heligt krig" när deras fosterland är hotad.

Den adel som överlevde romartiden norr om Limes ansåg tydligen dom brittiska öarna och det gamla Frankland som en del av sin 'naturliga domen'. I såväl frankiska som brittiska och nordiska annaler berättar man om ett gemensamt ursprung för den nord-europeiska aristokratin. Gemensamheten över Nordsjön och Kanalen törs ha mycket gamla rötter - eftersom den implicerar såväl etnologin som ekologin, ekonomin och dom kulturhistoriska aspekt:

http://www.dnva.no/nyheter/vis.html?tid=58321   

Gemensamt ursprung, nära familjära relationer, kulturell och politisk gemensamhet, organiserad handel och ömsesidigt beroende. Förbindelserna mellan Skandinavien och England vilade mao. på långa traditioner.

Början på slutet kom väl då en fransk-romansk senatorsfamilj, Pippiniderna, lyckades kapa makten från Merovingerna - och påbörja det Karolinska dynasti. Med resolut plundringsekonomi lyckades frankerna etablera en ny, stor militärkraft i det centrala Europa - fullt på höjd med den romerska plundringsekonomin.

Konsekvensen blev att man i högst möjlig grad avskaffade gamla ätte-lagar och odal-systemet, till fördel för slaveri och feodal-systemet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Feodalism
http://no.wikipedia.org/wiki/F%C3%B8ydalisme

Syftet var givetvis att åter etablera ett diktatorisk kolonivälde i central-Europa - som vasallstyrda kyrkoprovinser. När dessa "franker" etablerar affärer och aggressiva bundsförvanter i södra England utvecklas ett hot mot dom gamla traditioner och konstitutioner - inte minst mot den nordiska adeln som inte ville "lägga sej under oket" och gå i den romerska Herrens tjänst.

Behovet för att leva ett fritt och självständigt liv, byggt naturens lagar och urgamla kulturtraditioner, lär ha överlevt norr om Limes - ungefär som det överlevde i Amerika till medeltidens slut. Det är när denna frihet hotas - "med svidande eld och skinande svärd" - att vikingatiden börjar, som ett bistånd till den nordiska aristokratin på dom brittiska öarna.