Dagens centrala bygder ikring Uppsala har sen medeltiden varit ett kult- och kulturcentrum i Sverige. På basen av det geografiska läge har området haft naturgivna centralfunktioner för det eller de kulturfolk som genom historien befolkat Mälardalen och SÖ Sverige.
Under högmedelåldern bildas här en national centralort, där biskopssäte och kyrklig administrasjon omgivna av Mälardalens storgårdar och riddaradel.. På 1400-talets slut bildas det första svenska universitet. Efter reformationen blir Uppsala basen för uppbyggandet av en reformerad lärdomskultur och en akademi som med tiden kan byggas på ren naturvetenskap - och stå fritt från religiösa överbyggnader. Under namn som Rudbeck och Linnè blir den svenska akademi en drivande kraft för vetenskapliga framsteg. Under 1600-talet har Uppsala över 1000 studenter och den svenska akademin får imponerande, europeiska dimensioner.
Grundlaget för denna centralort – jämte denna kunskapskultur – kan spåras till den svenska antiken och den naturvetenskapliga kultur som rådde i Nord-Europa - innan det stora kulturskiftet välte in över Norden, såväl som N-Europa, under vikingatidens slutfas.
Såväl tyska som danska och isländska källor pekar på Uppsala som svearikets gamla kulturcentrum. Områdets stora mängd kulturminnen – ikring storhögarna från 500-talet – indikerar att medelålderns Uppsala och det gamla kungasätet i Sig-Tuna, har uppeburit centrala funktioner inom akademi, kultur- och kunskapsförmedling redan på hedna tiden. Berättelserna om Svearnas kungalinjer, adelsskap och nationella heligdomar knyts tydligt till detta området.
Vad källorna egentligen påstår är att dessa svear ’alltid’ varit en folkstam och ett broderfolk till götar och vender. Vi hittar denna tre-delning redan i Gutasagan - där förfadern Tjelvar med stam-modern Hvitstjerna får tre söner som går skilda vägar och grundar tre olika folkgrupper/stammar. Sen kan man koppla götarna till den skandinaviska jakt- och fångst-kulturen, venderna till den pastorala skogs- och fjällkulturen och svearna - i parallell till danskarna - till jordbrukskulturen. Sen framstår det av fyndmängder och genetiska analyser att dessa folkgrupper bott grannar och handlat med varann ända sen stenåldern.
Kan det möjligen vara så att arkeologin numer kan verifiera en kontinuitet, där Nordens kulturfolk levt sida om sida - från stenålderns band-, kam-, och grop-keramiker ända till järnåldern och bildstenarnas band-, snör- och våg-ornamentik?!