Hedendomens naturfilosofiska betraktelser av dom 'eviga frågor' speglades tydligen i deras gravskick. I granntråden om Uppåkra fick vi just en länk som upplyste att nordborna såg på kremation som det naturliga - och mest 'heliga' - sättet att behandla en avdöd, eftersom elden ville "föra den avlidne direkt till Paradiset". Det forn-nordiska begreppet "fylgia" betyder tydligtvis att man ansåg den avlidne och hans kropp som två skilda saker.
Fylgian ansågs tydligen som en kärna i vår 'persona' - också kallad "självmedvetandet", 'ande' eller 'själ'. Genom likbränningen kom alltså denna fylgia att frigöras från stoftet. Genom vårdträdets vattencirkulation - från rot till stam, gren, kvist och löv - nådde sen askan till 'livsträdets' fotosyntes, där fylgian kunde få sin slutliga exit till det man i N-Amerika kallade "Det Stora Livshjulet" - vilket torde vara dom elektro-magnetiska strömmar som ständigt kretsar i och ikring vår atmosfär...
Här finns flera legender om stora och lövrika träd som sköttes, uppmärksammades och helgades speciellt - typ ekar, almar och askar. Dom respektive träden kunde därmed få en gemensam och mycket symboltung mening för hela folkgrupper - och ingå som en grundläggande del av deras historiska och kulturella identitet.
Denna naturfilosofi var tydligen den framträdande under antiken. Att den senare stigmatiserad som 'hedendom' och 'barbari' gjorde att också den naturfilosofiska grundtaken bakom denna tradition gick ur såväl den officiella historien som ur folkminnet - i alla europeiska länder. Det är därför anmärkningsvärt att man numer ser ut till att återgå till eldbegängelse igen - efter snart tio seklers förbud...
Ser man antikens kulturella idoler och politiska företrädare genom en 'religiös dimension' kommer dom förbli gåtfulla gestalter - typ som 'övermänskliga gudar' med 'mystiska riter'. Därmed undgår man undersöka vilka rejäla personer - typ kungar och hövdingar - dom månne varit. Slutligen slipper man också analysera deras civila och djupt rotade kulturform - jämte dom ideal och funktioner som karakteriserade och definierade deras främste kulturbärare.
Forntidens pantheon karakteriserar alltså social-politiska roller, som dom växt fram inom dom gamla och högst civiliserade indo-europeiska samhällen. I forntidens mytologier finns alltså fortfarande en rad fragment av dom pantheon som hade bildat och styrt antikens civilisationer - från söder om Medelhavet till norr om Östersjön. Dom använder alla de adliga, traditionsbaserade principer, där dom högbördigas livsöde intill 100 % bestämdes av ens följd i syskonskaran - och dito arvode som livsuppgift, plikt och skyldighet. Gentemot familjen, ätten, stammen och folket - till exempel.
På en sådan, fornuftsbaserad bakgrund KAN vi faktisk (fortfarande) uppfatta en logik bakom dom fragment vi har kvar från antikens ('hedna') kunskapstraditioner. Då kan vi fortsätta analysera hur dom faktisk korade sina auktoriteter, skötte sin kultur och helgade sin historiska existens och identitet - genom etniska enheter, politiska helheter, helgande ritualer, kulturella högtider och årliga festivaler, respektive.
Deras syn på 'livet efter döden' - inom en naturfilosofisk ram - kan även det vara en tanke värd.