Nej, köper inte LGM som en rad mindre glaciärer. Den isostatiska landhöjningen på ett hundratal meter minst (det återstår väl mer än 50 meter till som ska upp) här uppe i Norden talar sitt tydliga språk om ett rejält istäcke under slutet av istiden som tryckt ned jordskorpan. Landhöjningen är ju betydande långt ned i Småland. Lägg därtill den eustatiska havsnivåhöjningen på drygt hundra meter efter LGM, stora vattenmängder var ju uppbundna i glaciärer så det känns svårt att förringa skalan på istäcket för c:a 20000 år sedan.
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Sea_level_temp_140ky.gif
/Mats
Att Skandinaviska högfjällen en gång i tiden varit formidabel - typ 3-5 km hög - kan man också se på den enorma mängd sediment som runnit av den Skandinaviska halvön. Den Skandinaviska högryggen, från Lindesnes till Lappland antas ha varit ikring 10.000 meter hög.
Men, detta ismaxima ligger väsentligt längre bakåt i tid än Weichsel-perioden. Under dom senaste två köldperioder - LGM och Dryas - låg isen inte över 1200 m.o.h. Det har ju mätningarna från Rondane redan berättat...
Därmed får man högfjäll som skiljer isen i olika glaciärer/lober - på dom olika platå och efter varje dalgång. Vad den största tjockleken varit på denna tid vet man inte med säkerhet, men den har knappast överstigit 1000 meter. Dom nyare simulatorförsök som pågått bekräftar ju att den 'klassiska' bilden av det skandinaviska istäcket under LGM inte stämmer med normal termodynamik, hydrologi och meteorologi.
Morenerna man hittar ikring Östersjön har alltså olik ålder - några är från Saale-perioden andra från Weichsel. Dom större morenerna av yngre ålder finns främst i Fenno-Skandia, medan rader av mindre ung-morener finns i Östersjöns syd-västra omgivning - som Frisland, Danmark, NV Tyskland - där flytande isberg och lober anlänt med den Baltiska is-strömmen och lämnat sediment från fenno-skandiska bergarter.
För att förklara istidens avslutande symfoni av händelser finns ju endera teorier. Efter senare tids analyser av glaciärers "plastiska" inre - och förmåga att glida iväg ("creeping") och kollapsa ("jökullaup") - har gamla modeller tydligen fått ny aktualitet:
http://www.jstor.org/pss/521315 http://www.jstor.org/pss/521316http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.0435-3676.2006.00278.x/abstractDet massiva skandinaviska istäcket kollapsade alltså i faser, vilka tog till för allvar vid slutet av Saale-gölacialen, då den Eem-periodens Golgström - från Sleswig till Vita havet - fick riktigt tag i glaciärerna på alla sidor om Östersjön. Därefter började glaciären krypa - och 'kalvningen' och 'jökullaupen' ta fart. 90.000 år f.n. hade den massiva glaciären över norra Ryssland åkt i havet. Konsekvensen var en ny köldperiod, intill havsvattnet återhämtade värmen och vi fick en varmare period igen, osv. Konsekvenserna kan avläsas som den s.k. Weichsel-perioden, där en serie mindre värme-perioder följs av nya 'jökullaup' och nya köldperioder - intill havsisen smällts och Golfströmmen åter blir effektiv - på luft och landis.
Så kan man förklara hur dom riktigt varma perioderna MIS 3, Bölling och Alleröd förorsakade massiva 'jökullaup' - varefter man fick dom mycket svåra köldperioderna LGM, Äldre respektive Yngre Dryas. Men då var landhöjningen förlängst i gång, parallellt med höjningen av havsvatten-nivån.