Fanns det på vikingatiden något kvinnonamn som slutade på
-a i genitiv, i liket med många mansnamn (För visst är -
i-namnens -
a-form både ackusativ och genitiv?)? Vore det något helt otänkbart? Kan man annars tänka sig några könsneutrala namn med sådan genitiv? Anledningen till att undrar detta är att jag funderat på den svårtolkade runföljden
ukiþila på Ög Fv1965;64:
: haukR * risþi * ift * hifan * trik * kuml * ift * sun * sin * ukiþila * trik * alkuþan saR * hit * krimarHaukR ræisþi æft hæfan dræng kumbl æft sun sinn <ukiþila> dræng allgoðan. SaR het Grimarr.Sven B F Jansson diskuterar ett antal möjligheter i Fornvännen (
http://fornvannen.se/pdf/1960talet/1965_050.pdf), men vågar inte fastslå något. En tanke som dök upp hos mig när jag läste om stenen är om runföljden skulle kunna återge den andra förälderns, alltså moderns, namn.
u(
k) skulle då vara konjunktionen
ok, medan (
k)
iþila skulle vara moderns namn i genitiv. Förutsättningen är ju att en kvinna skulle kunna ha en sådan genitiv. Översättningen skulle då bli, tänkte jag mig "Hök reste minnesmärket efter en 'häv' ung man, efter sin och Iðilis(?) son. Han hette Grimarr." Det känns ju som att det skulle kunna passa bra på det stället i inskriften. Men kvinnonamn i allmänhet slutar ju inte på
-a i genitiv (utan i nominativ).
Även om jag skulle vara ute och cykla så vore det intressant att höra (läsa) om någon annan här har någon intressant tolkning, utöver någon av dem som Jansson diskuterar, eller om någon vågar utpeka något av Janssons alternativ som mer sannolikt än övriga.