Nå, det är ju olika hur man ser på forntiden och vad man önskar finna. Jag anser dock att det vi idag vet om asatron är enbart fragment och "romantiska" nationalistiska tolkningar. Visst, vi har Snorres Edda från 1200-talet och den är nog så beskrivande. Men, den är från 1200-talet, inte från järnåldern. Vad författaren valde att ta med och inte ta med och hur det valdes att framställas kan vi inte veta idag. Vad är fiktion och vad är fakta? Och ja, det finns massor med runstenar i vårt vackra land, men vad säger det mer än en gravsten från nutiden? Ingenting om hur tron egentligen utövades, hur den lilla människan utövade den, och hur bred och utbredd den var.
Eddan är skriven på Island på 1200-talet i den tidens anda, av en man som också var politiker. Och var politikerna som de är i dagens samhälle ska man nog sannerligen dra öronen åt sig
Asatron har säkert sett olika ut på skilda håll i vårt land när det begav sig. De "fragment" vi har är ju runstenar som kommer från landskapen kring Mälaren, bl.a. Snores Edda som skrevs på Island på 1200-talet och Adam av Bremen (som en del är mycket kritiska till) plus folktron som nämns här ovan. Tycker det är för få "bevismaterial" för att bygga en föhistorisk tro på.
Runstenarnas kortfattade information säger faktiskt en hel del. En hel del som går stick istäv med det nationalromantiska, lite som Britt-Marie Näslund är inne på i sin utomordentliga bok "nordiska gudinnor". Hon belyser väldigt bra hur man genom historien valt att fokusera på det man vill se och hitta.
Jag anser att det nationalromantiska kritiserandet går att applicera på dagens historiker - man vill hitta saker som befäster en redan bestämd åsikt. En sådan åsikt verkar vara att vi inte kan utläsa så mycket från Snorres texter...
Dessa texter, särskilt när de jämförs med Saxos, påvisar en lång berättartradition och visar även hur olika texter/religösa tankar utvecklats (därmed kan vi se vissa samband och sålunda fastställa trovärdighet).
Oden. Denna krigargud. Symbolen för mannens styrka.
Denna syn grundas utifrån det nationalromantiska tänket (och framförallt vår kristna uppfattning om manligt/kvinnligt).
Det som är oerhört intressant vad gäller Oden och de direkta orden från vikingarnas egen tid, runstenarna, är att där omnämns en Odendisa. Detta ord är så kraftladdat att det är smått fantastiskt. Detta är skrivet under vikingatid, alltså långt mer innebördstungt än eddorna. En kvinnlig odenprästinna.
(Ta även bara en sån sak som torshammaren: mig veterligt så har man hittat flest sådana hängen/amuletter i kvinnogravar, men inte lyfter vi fram den som den fruktbarhetssymbol den uppenbarligen var?)
Denna sten var f.ö startskottet på min egen insikt om hur "kassa" många historieskrivare är. Och hur sorgligt dåliga många analyser av Snorres texter är.
Vikingatiden/Asatron är ett nät av fragment som kräver ett djupdykande av stora mått. Visst, tittar man på vissa saker enskilt så framstår det som omöjligt att tyda, men väven finns där bakom... (lite poetisk så här på småtimmarna;)