Hällristningar under ytan
Jag råkada läsa denna debatt om avtäckning af hällristningar. Jag har själv jobbat med frågan i samarbete med museet på Bornholm, DK, där vi har hittat ett flertal na lokaler de senare åren just genom at täcka av jord och mossa. Museet har samtidigt gjort fullskaliga grävningar på och kring hällristningar.
Det finns fler aspekter av frågan. Först gäller det skyddet av själva ristningen, skall den vara täckt eller inte? Den frågan är för enkelt ställt.
Den ideala miljö för en bergsyta av granit eller liknande är en neutral kemi och någorlunda jämn temperatur. En häll som ligger helt oskyddat är utsatt för både sur miljö från regn och nerfall och för stora temperatursväng som på ytan kan bli mycket stora. Specielt svängningar kring nollsträcket på vintern er förstås skadligt. Men även biologisk aktivitet bryter ner stenen. många Laver och mosser skapar sin egen sura miljö, och laver skickar ner mikroskopiska trådar upp till någon centimeter ner i ytan - laverne hämtar ju faktisk ut näringsämnen ur stenen. Även det vanliga humusckikctet som uppstår av blad är naturligt surt - än mer om det innehåller barr. Så om en hållristning ska ha nytta av at vara täckt, måste det vara med så tjocka jordlager, att den hamnar under den mest aktiva biologiska zonen. Uppfattningen att "mossan har skyddat i tusintals år" är klart fel. Tvärt om har mossan bidrait till en ständig vittring, och et okänd men helt säkert stort antal ristninger är redan försvundna, långt innan vår tid. Vittringshastigheten og -sättet beror i övrigt mycket på typen av berg.
När man tacker ristningar i skyddssyfte använder man fiberduk och grus - också av praktisks skäl om man i framtiden skall täcka av igen.
För ristningar i åkermark - som manga av dom vi har hittat på Bornholm - tillkommer det, at moderna jordbruk med stora plogar och harvar kan skada ytan allvarligt. Här är det alltid viktigt att uptäcka och markera ristninger, och det är nu engång svårt att upptäcka utan att avtäcka. Naturligtvis kan ristningen "återbegravas", det får man ta ställning till från fall til fall.
Sedan är det frågan om risken att störa andra arkeologiska spår. Här är det en balansgång. Som sakt, innan något kan erkännas som ärkäologisk interessant måste det ju hittas. Sedan gäller det att inventerarna har erfarenhet och självkontroll - det måske kunde säga stopp, här får det bli en grävning. Vanligtvis ligger det som är av vrde för en grävning en bit ner. I skogsmark är det överste humuslager ofta en sen bildning. Vanligtvis har hällarne i förtiden legat i en öppen miljö, och skoger har tat över senare, ofta i vår egen tid. Det är forvånadsvart så fort naturen kan täcka över en häll. Lager af rötter, blad och mossa behöver inte als at vara gamle. Iakttar man hällytan och tänker lite på landskapsmiljön kan man få en uppfattning om hällen har varit synlig förr. En gång i tiden, då ristningarne gjordes, var de jo i alla fall framme i dagen. I åkermark är saken igen en annan, då hällerne ofta överplöjs, Här är det altså vanlig ploglager vi tar bort, som vi vilken grävning som hälst.
Men samtidig har man nu gång på gång sett, at marken helt intil ristninger innehålder arkeologiska spår. Även i sprickor mellan hällar kan det gömman sig spor, som ofta har med eld eller bränd lera att göra. Därför är det sant att man inte skal gräva hur som hälst. Egentligen är frågan inte märkvärdigare är vilken utgrävning som helst. Hällristningsletande är - rätt utfört - inget som hotar annan arkeologi. Tvärtom är ristningarne EN DEL av det arkeologiska material, och de seneare års resultat på många håll i Norden i har gett ristningarne och platserne där de finns ny vikt i bronsåldersforskningen.
Synpunken at man hällre borde låta ristningana ligga "i fred" kan man ha, men med den inställning blir det svårt att driva arkeologi. Först när et material är hittat, dokumenterat och publicerat kommer det arkeologin till nytta, och först då kan de skyddas aktivt om det skulla behövas. Allt behöver inte at hittas på en gång, men dit är det ändå långt. I alla hällristningsområden ligger det ristningar kvar til eftertiden - på en del håll känner vi bara toppen av isberget.