I en studie av senare järnålder, baserad på fynden från Barshalder på Gotland, 2003, ger grävledare Martin Rundquist en bred och intressant analys på perioden i fråga.
Den största omvälvningen i det gradvisa utbytet av föremålstyper i gravarna markerar vendeltidens början under 500-talets andra fjärdedel. Folkvandringstidens början under 300-talets sista fjärdedel var, å andra sidan, inte en mera markant övergång än någon av fasgränserna inom yngre romartiden eller folkvandringstiden. Detta stämmer väl överens med utvecklingen inom bosättning och jordbruk på Gotland (Dan Carlsson 1979)
De mest dramatiska förändringarna under första årtusendet e.Kr. var
a) stengrundsbygdens etablering vid den yngre romartidens inträde i mitten av andra århundradet, och
b) samma bebyggelsesystems övergivande fyra hundra år senare vid vendeltidens inträde.
I ljus av fynden pekar Rundquist på sambandet mellan den civila och social ändring på Gotland och ändringar i den politiska situation i N-Europa under och efter folkvandringstid. I tiden efter västrikets sönderfall får Gotlands stormän tydligen idka stöd till Frisland och Frankrike.
Yngre romartidens och folkvandringstidens boplatser och gravfält ger därmed ett intryck av samhällelig stabilitet, medan ett antal rika mansgravar från omkring år 500 kan ses som stressymptom förebådande den kommande omvälvningen.
I ett större politiskt perspektiv verkar övergången från folkvandringstiden till vendeltiden i Skandinavien ha inneburit en omorientering hos eliten, från sydöstliga kontakter med germanskspråkiga grupper vid Svarta Havet (Fabech 1991; Germanen, Hunnen und Awaren) till sydvästliga kontakter med det merovingiska frankerriket (Steuer 1987).
Den kulturella ändringen under 500-talet syns alltså i handel och politiska förbindelser med utlandet. Konsekvensen är att samhället ställer om sej på ett grundläggande nivå, ända in i folkhemmets hem och härdar. Den gamla, traditionella arbetsfördelningen från bronsålder och äldre järnålder ändras.
400- och 500-talet är också den period där medeltidens äldsta litteratur (Widsith, Beowulf, etc.) beskriver en mycket orolig tid i Nord-Europa, där goterna involveras på flera nivån – från militärt deltagande till produktion av järn och vapen, jämte leverans av övriga ressurser. Under 500-talet ställs tydligen nya krav på Nord-Europas ”hinterland”, dvs. Östersjöns och Nordsjöns befolkning.
Det dramatiska skiftet från folkvandringstiden till vendeltiden innebar subtila förändringar i gravarnas genussymbolik. Det finns en tendens hos kvinnogravarna att anamma, som genusneutrala attribut, sådana som varit uteslutande manliga under folkvandringstiden. Denna förändring sammanfaller i tid med uppdykandet av kvinnofigurer på bildstenarna, ett medium som tidigare varit reserverat för avbildningen av manliga krigare. Med vendeltidens inträde finner vi nya symboliska öppningar i genusskillnadens gränslinje. Huvudsakligen rörde sig kvinnor in på manligt symbolterritorium.
Efter århundraden med krig, våldsbaserade regimer och ett förödande frigöringskrig behöver kontinentens länder inte bara militärt, men också ekonomisk och kulturpolitiskt bistånd. Det kan framstå som de gutniska stormännens insatser utrikes får konsekvenser för hela samhället på Gotland, så att de hemmavarande kvinnorna får överta sysslor och plikter som inom fredstidens normala traditioner legat på männen.
Analysen från Barshalder beskriver tydliga och relativt dramatiska ändringar, som till förundring är parallell i tid och typ med liknande, märkvärdiga ändringar inom
endera distrikt på den Skandinaviska halvön. Fortsätter Nordens arkeologer att producera flera analyser av denna karaktär kan vi snart få läsa Jordanes berättelser om goternas ursprung om igen - som pensum.
