Oss återstår nu att kasta en blick på den nordiska vildens grift. Så vidt nemligen vi hafva kommit till kännedom om honom och hans seder, nyttjade han ett alldeles egendomligt begrafningssätt, under den tid han besatt landet i ro. Grifterna bestå af rymliga stengrottor, fyrkantiga eller runda, dolda i en jordhög och försedda med en samla. låg gång, som leder ut i dagen, vanligen med riktning åt söder eller öster. Någon gång äga de inom sig en mindre grotta eller chor. De täckas af stora stenblock, sannolikt ditförda på isvägar, men till hvilkas fortskaffande måste hafva erfordrats en hel menighets förenade krafter....
...Genom ett närmare aktgifvande på dessa forngrifter kunna vi komma till några icke ovigtiga slutsatser om deras åboer. De visa först och främst att de sednare haft begrepp om menniskans odödlighet, men tänkt sig densamma, såsom en fortsatt verksamhet uti hennes vanliga jordiska bestyr och här närmast jagten.
(Axel Em. Holmberg 1852 Nordbon under hednatiden)
Man har mycket diskuterat dessa storstensgravars ursprung och betydelse. Som en våg har de spritt sig över hela Västeuropa, från Spanien till Skottland, ja ända till Orkneyöarna. Det är knappast någon tvekan om att deras ursprung är att söka i medelhavsområdet, och bakom idén om den orubbliga, för evig tid byggda stenkammaren är det lätt att ana samma föreställningar som tagit sig uttryck i t.ex. de egyptiska pyramiderna, klippgravarna och andra byggnadsverk för att främja den dödes fortbestånd. I denna utformning är idéen helt orientalisk.
(Carl Grimberg 1913, reviderad upplaga 1959 Svenska folkets underbara öden)/i]
