Jag läste för ett tag sedan att stridsyxefolken setts som främst boskapshållare, och att de levde sida vid sida med sina trattbägargrannar utan att konkurrera om jorden då trattbägarna höll sig till en näringsrik odlingsbar jord och stridsyxefolket höll sig till betesmark.
Min bild av dessa kulturer är att de egentligen inte var samtida, mer än möjligen en kortare period (kring mitten av mellan-neolitikum, typ 2800 f.Kr.), och lokalt på vissa håll med en kvardröjande trattbägartradition. Stridsyxefolket tog väl ofta över de områden som tidigare brukats av trattbägarnas människor, åtminstone tror jag man kan se det mönstret i Skåne.
Vad gäller vilka jordar som lämpar sig för vad tror jag man kan säga att åkerbruk ställer mycket större krav på typ av jordar än boskapsskötsel. Det är då inte bara näringsinnehållet som måste vara bra för sädesodling - jorden måste vara väldränerad och kunna brukas med de redskap som stod till buds. Den tyngre (men ofta näringsrika) postglaciala leran var inte populär att odla under sten- och bronsålder, man föredrog lättare glacial lera gränsande till morän - ofta lite mer höglänt. De lägsta områdena i dalgångarna var för fuktiga, undveks ända tills långt fram på 1700-1800-talen.
Boskap kunde beta på den mark "som blev över", både i skog och på de låga våtmarksområdena. Den kritiska faktorn var väl mer tillgången på ljus (för gräsväxt) än näringsinnehåll - de djupaste skogarna gav därmed inget bra bete. Några speciellt avsatta hagmarker kom väl inte förrän i historisk tid.
/Mats
