Jag menar att arkeologer alltså varit dåliga på att förhålla sig till denna massiva forskning i ämnet som religionsvetarna ägnat sig åt.
Jag känner till att det i många fall råder vattentäta skott mellan akademiska discipliner. Har man tagit in arkeologiska data i den forskning som man gjort inom religionshistoria? Det är ju trots allt en mycket textfattig tid, och arkeologiska data är i många fall det enda man kan gå på. Tar man hjälp av arkeologer att tolka arkeologiska fynd som religionshistoriker?
Det är klart att det förekommit i världshistorien att någon har tvingats på en existentiell uppfattning som till slut blir en uppriktig övertygelse. Självklart!
Det är intressant med begrepp som "uppriktig övertygelse". Jag vet inte riktigt vad detta skulle innebära idag, och jag har ännu svårare att se vad det skulle ha kunnat innebära i förhistorisk tid. Det enda vi kan utläsa är ju hur de väljer att lämna spår materiellt sett, vad de tänkte är lite höljt i dunkel. Vi vet ju inte ens om det är de som begravde, eller de som begrovs som bestämde gravskicket...
Sedan har vi det här om att öst-västliga skelettgravar utan gravgåvor är kristna. Suck. Slänger du ut en grav slumpmässigt är sannolikheten 25% att den ska hamna öst-västlig eller däromkring.
Jo, men gravfälten är inte hipp som happ heller. Gravarna har i stort sett alltid (med några undantag) en öst-västlig riktning under vikingatid. Vissa bryter mönstret helt och hållet, men det kan man undra om det inte är meningen.
På en kristen begravningsplats får inga andra begravas. Närvaron av hedningar kan menligt påverka min möjlighet till evigt liv. Därför är en kristen begravningsplats avgränsad i rummet, och belägen på mer än armslängds avstånd från de i tid närmast anslutande hedniska gravarna. Och ja, de är öst-västliga (absolut inte brandgravar), nej de är inte fyndtomma men innehåller definitivt inte matoffer.
Men vi pratar väl om de fyndtomma skelettgravarna under vikingatiden/religionsskiftet? I sammanhanget är det rätt ointressant att det finns skelettgravar utan gravgåvor under yngre stenålder. Under vikingatid är det ganska uppenbart att gravgåvorna är fler i brandgravarna än i skelettgravarna.
När du sedan stipulerar villkoren för en kristen begravningsplats vet jag inte vems kristendom du pratar om? Är det dagens, eller är det vikingens? Eller hur menar du? Om man anlägger en grav i korsform med ett krucifix i mitten, under 1100-talet, och därmed avslutar ett vikingatida gravfält med en kristen symbolakt (Valsta-gravfältet i Uppland), är detta hedniskt eller kristet? Jag menar att det finns många samtida faktorer som spelar roll för hur gravläggandet går till, förutom efterlivet. Odal-begreppet borde t ex spela stor roll under senvikingatida gravläggningar.
Man var mycket väl medvetna om vad det innebar att vara kristen och att begravas i en fyrsidig stensättning på det traditionella gravfältet var ett tydligt statement. Vi är INTE kristna! Jag tror ärligt talat de skulle bli förbannade om de hörde vad svenska arkeologer hävdat i många år, att de egentligen är ett slags "nästan-kristna".
Vad menar du när du skriver "vi" är inte kristna? Menar du svenskarna? Dagens svenskar eller dåtidens? Jag ogillar själv att man uttrycker gemenskap med andra kulturer än de som man kan relatera till i nuläget. Historiens människor kan liksom inte "försvara" sig mot dagens åsikter.
Hur tror du själv att vikingarna skulle relatera till sin religiösa identitet? Vad skulle de kalla sig?
//Henrik