Tacitus verkar ha varit en seriös historiker, även om han idealiserade mycket kring germanerna. Känslan av genuint genomförd källforskning, som jag fick första gången jag läste honom, har inte släppt greppet om mig och jag har heller aldrig tvekat när det gäller att ange honom som källa i någon av mina egna uppsatser. När romarriket stod på topp fungerade underättelserna betydligt bättre än när t.ex. Adam av Bremen tusen år senare skriver om bloten i Uppsala. Synd bara att germanerna inte hade några egna historieskrivare (?) under samma period, för balansen skull s.a.s.
