Bra exempel! För mycket sannolikt har Kensingtonstenen legat i jorden, allt jemt sedan runorna ristades. Och dessutom är greywack-bergarten mycket hård och vädertålig. Om man tittar noga efter på bilderna av Kensingtonstenen, så ser man tydeligt hur den nedre delen är gjord för att passa inn i en sockel.
Jag frågade arkeologen som skulle gjöra huggspårsanalyser på stenen, Laila Kitzler Åhfeldt. Hon svarade:
- Jag har tittat på bilderna och det ser ut som om stenen kanske stått
i en sockel. Men det går inte att säga när denna tillhuggning har
skett. Det kan ha gjorts i sen tid då den transporterades till
utställningar.
Detta svar passar til vad hon svarade mej lite tidigare, nær jag fågade om vad som gjorts sen stenen var i Sverige. Så här svarade hon då:
- Kensingtonstenen 3D-scannades 2004 vid Historiska muséet i Stockholm, av företaget Metimur AB. Syftet var att ha en bra dokumentation och att jag skulle kunna göra huggspårsanalyser. Jag saknade dock lämpligt referensmaterial och jag hade alltför litet tid till detta.
Så Kensingtonstenen kan ha en sockel! Men inte bara det. Mycket talar för att den aldrig blev klar... Igjen om man tittar på bilderna. På tre ut av sidorna är stenen huggit snett mot botten – dock inte sida fyra. Den bär nestan inga huggspår alls. Ser man dessutom stenens baksida, så ser man det ennu tydeligare. Stenen blev inte klar.
Hvilket också forklarer fyndomstendigheterna. Stenen lå med runtexten neråt mot marken, och baksidan upp. Med baksidan 10-15 cm under markytan. Altså har textsidan på stenen under tiden lopp hamnat 30 cm under markytan.
Om någon vil lösa Kensingtonstens gåta, så är det bara att be arkeologerna att utföra sitt jobb på riktigt: Börja en fullskalig, proffesionell, undersökning på platsen där Kensingtonstenen hittades. Det har aldrig tidigare gjorts. Nu är det på tiden. Kanske man hittar både en sockel och en massa andra viktiga saker.
Tom Thowsen, Steinens gåte
