Författare Ämne: Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?  (läst 18724 gånger)

Utloggad mrund

  • Stammis
  • Antal inlägg: 102
    • Aardvarchaeology
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #20 skrivet: mars 13, 2006, 15:28 »
Många arkeologiska materialkategorier är inte alls avsiktligt lämnade. Det är en milsvid skillnad mellan ett skeppsvrak och en grav.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #21 skrivet: mars 13, 2006, 15:36 »
Herulen skrev:
"Vi ska komma ihåg att arkeologiskt material är avsiktligen lämnade. Dessa avsikter kommer vi aldrig att med säkerhet att få veta."

Det håller jag inte med om. Det finns gott om arkeologiskt material som tolkas som att det tillkommit omedvetet.

Herulen skrev också:
"Skillnaden mellan emperifanatikerna och mig är att jag anser att subjektivitet inte behöver vara ovetenskap."

Jag anser att subjektivitet är ofrånkomligt. Jag menar dock att den enda vägen till god vetenskap är en inikt om detta och en strävan efter koncensus mellan flera olika subjekt. Jag vet inte vad en emperifanatiker är.

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #22 skrivet: mars 13, 2006, 15:40 »
Citat från: "mrund"
Många arkeologiska materialkategorier är inte alls avsiktligt lämnade. Det är en milsvid skillnad mellan ett skeppsvrak och en grav.


Det är sant! Men en arkeolog som förespråkar ett visst mått av subjektivitet bygger inte sina ståndpunkter enbart utefter ett skeppsvrak. Dessutom vill jag göra ett förtydligande. En arkeologisk avhandling som helt och hållet grundar sina resultat på subjektivitet är inte bra arkeologi.

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #23 skrivet: mars 13, 2006, 16:17 »
Jag menar också att det är vad vi vill veta som styr om man ska ha enbart objektiva tolkningar eller kan tillåta sig ha subjektiva tolkningar. Vill vi t.ex. veta något om när jordbruket uppkom i Norden så är Per Perssons avhandling ”Neolitikums början: undersökningar kring jordbrukets introduktion i Nordeuropa. 1996”  ett bra exempel på objektiv arkeologi. Vill vi veta något om makt och religion under järnåldern så är Lars-Göran Bergquists avhandling ”En enkel till Himlingøje. 2005” ett bra exempel på en subjektivt tolkande arkeologi.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #24 skrivet: mars 13, 2006, 16:38 »
Av ditt sista inlägg så förstår jag inte alls vad du menar med "objektiva" resp. "subjektiva" tolkningar. Hur menar du att en objektiv tolkning kan skapas? Och på vilket sätt menar du att den är bättre med en subjektiv tolkning än en objektiv innom ett ämne som inte är konst?

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #25 skrivet: mars 14, 2006, 22:35 »
Citat från: "Heimdahl"
Av ditt sista inlägg så förstår jag inte alls vad du menar med "objektiva" resp. "subjektiva" tolkningar. Hur menar du att en objektiv tolkning kan skapas? Och på vilket sätt menar du att den är bättre med en subjektiv tolkning än en objektiv innom ett ämne som inte är konst?


Att laborativ arkeologi är objektiv arkeologi tycker jag inte behöver någon ytterligare kommentar. Samma sak med subjektiv arkeologi, dvs. att någon försöker utröna det mänskliga syftet, typ makt och ideologi, bakom fornlämningarna.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #26 skrivet: mars 15, 2006, 11:13 »
Herulen skrev:
"Att laborativ arkeologi är objektiv arkeologi tycker jag inte behöver någon ytterligare kommentar. Samma sak med subjektiv arkeologi, dvs. att någon försöker utröna det mänskliga syftet, typ makt och ideologi, bakom fornlämningarna."

Menar du att de är de laborativa metoderna som gör att det blir objektivt? Är det är för att det är studier av arkeologiska objekt, och inte slutsatser och hypoteser kring samhället och individerna som gav upphov till objekten som diskuteras? Av vad jag har förstått så finns det ingen motsättning mellan laborativ arkeologi och att försöka ”utröna det mänskliga syftet, typ makt och ideologi, bakom fornlämningarna”. Titta bara på Sven Isakssons avhandling i laborativ arkeologi, ”Food and Rank in Earls Medieval Time”. Det jag vänder mig emot är bilden av naturvetenskapen som väsensskild och ”objektiv” i jämförelse med andra vetenskaper. Eftersom arkeologins källmaterial är spår av materiel kultur (objekt) så är väll all arkeologi i grunden objektiv i den meningen? Laborativa metoder är bara enett sätt att optimera källmaterialet. Jag hävdar att arkeologi utan ett väldefinierat källmaterial är dålig arkeologi, sedan kan den vara såväl objektiv som subjektiv i den bemärkelse som beskrivits här ovan.
Jag skulle hävda att den mesta arkeologin som utförs i Sverige (i alla fall den exploatringsarkeologi som jag har erfarenhet av) är både objektiv och subjektiv med dina mått mätt, men jag ser inte riktigt poängen i den väsensskillnad du talar om. Vill man forska om mänskliga syften bakom fornlämningar så behöver man likväl ett bra källmaterial - ett välbeskrivet och välidentifierat objekt.

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #27 skrivet: mars 15, 2006, 11:58 »
Mig veterligen så försöker laborativ arkeologi göra anspråk på att ha objektiva och empiriska ambitioner. Men okey, jag är ense med: att vara objektiv är ironiskt nog en subjektiv uppfattning. Detta visas enklast genom detta exempel:

- Anta att en kemist står vid ett laboratorium och på måfå utför ett experiment, enligt den kunskap och dess regler kemilaborationer kräver, utan att bry sig om hur experimentet lyckas eller inte.
- Anta att en annan kemist utför samma experiment på ett laboratorium i syfte att nå nya resultat och ny kunskap.

I det senare momentet finns ett sorts agerande som saknas i det förra. Exempelvis har den senare aktiviteten ett bestämt slut och ett visst syfte. Det är ju också så en kemist arbetar i verkligheten. Det viktiga här är att en naturvetare kan styra sitt arbete i en viss riktning. Därmed måste vi erkänna forskarens egen betydelse och viljestyrda aktivitet för vilken riktning experimentet ska ta. Detta betyder att forskaren måste utgå från sitt eget medvetande när han eller hon försöker förstå verkligheten.

Naturvetenskapen försöker alltså att bortse från de förutbestämda idéer, denna förståelse grundar sina påståenden mot. Ovanstående exempel visar att detta är fel: en naturvetare måste ju anamma det allmänna sättet att kommunicera på. I ett språk måste vi kunna tala om språket, och inte bara använda det som vi mekaniskt tränats till. Språket går alltså utöver språkreglerna. Därför är det ”allmänna” eller det subjektivt mänskliga sammanhanget som ger naturvetenskaperna mening.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #28 skrivet: mars 15, 2006, 12:33 »
I viss utsträckning så tror jag att våra meningsskiljaktigheter kommer sig av att vi definierar termer olika.
Att laborativ arkeologi har empiriska ambitioner är självklart, det har all grävande arkeologi. Eftersom empiri är erfarenhetsbaserat kunskapande så är också en arkeologisk utgrävning i sig empirisk till naturen. Just laborativ arkeologi tar sedan hjälp av empirin ytterligare ett steg och kompletterar datainsamlingen från grävningar med ytterligare empirsikt datainsamlande i ett laboratorium. Efter denna empiriska fas tar en hermeneutisk fas vid och datasettet tolkas. Det enda sättet som den laborativa arkeologin skiljer sig från ”vanlig” arkeologi är alltså en ren metodfråga i insamlandet av data, men den hermeneutiska (tolkande) fasen kan vara identisk med annan arkeologi.
Ditt kemiexempel belyser hur subektiviteten inverkar, och i viss mån leder, den empirisk naturvetenskaplig forskning. Att en forskare måste utgå från sitt eget medvetande (sin subjektivitet) när han eller hon försöker förstå ”verkligheten” håller jag helt med dig om.
Jag håller däremot inte alls med dig om att naturvetenskapen försöker bortse från de förutbestämda idéer deras förståelse grundar sig på. Detta är ett ogrundat påstående och ett påhopp. Diskussioner om subjektvitet och personliga bias är en nödvändig del också inom naturvetenskapen. Att naturvetenskapen som sådan skulle tro sig själva om objektivitet är en sunkig myt. Att det däremot finns vissa naturvetare som tror sig kunna vara objektiva håller jag helt med dig om. Deras självuppfattning bör i vetenskapens namn bekämpas med alla intellektuella medel som står tillbuds.
Naturvetenskapen arbetar däremot inom vissa ramar av försanthållanden (som för vissa kan tyckas stela), vilket är nödvändigt för att den ska fungera, men det är lika nödvändigt för naturvetenskapen att vara medveten om dessa ramar, och vid behov justera dem.
Att det är det subjektiva mänskliga sammanhanget som ger naturvetenskaperna mening håller jag med dig om.

Utloggad ueb

  • Stammis
  • Antal inlägg: 299
    • Blog
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #29 skrivet: mars 15, 2006, 12:37 »
Det laborative arkeologen väljer själv subjektivt sina analysmetoder, analysmaterial och vad de eventuella resultaten kan tänkas ha för kulturhistoriska kopplingar är också rent subjektiva tolkningar.

/Ulf

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #30 skrivet: mars 15, 2006, 12:39 »
Ja, jag håller helt med (om vad ueb skrev).

Utloggad Leif

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 814
  • http://lipoptena.blogspot.com/
    • Älgflugornas herre
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #31 skrivet: mars 15, 2006, 13:42 »
Citat från: "Heimdahl"
Naturvetenskapen arbetar däremot inom vissa ramar av försanthållanden (som för vissa kan tyckas stela), vilket är nödvändigt för att den ska fungera, men det är lika nödvändigt för naturvetenskapen att vara medveten om dessa ramar, och vid behov justera dem.


Och det är just detta med inomvetenskapligt accepterade sanningar vilka utgör själva grunden för vetenskapen som sådan som gör att man inom vetenskapsteorin kan prata om paradigm vad gäller naturvetenskaper men inte humaniora. Att sedan humanister försöker använda begreppet "paradigm" på sin forskning i syfte att försöka jämställa den med naturvetenskaperna är en annan fråga.
Motsatsen till praktisk är inte teoretisk utan opraktisk.

Bloggar:
http://lipoptena.blogspot.com/
http://lammunge.blogspot.com/

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #32 skrivet: mars 15, 2006, 13:53 »
Det här lät intressant. Har du något exempel? Och gäller det verkligen all humaniora? Hur är det med den metodologiska delen av den grävande arkeologin(som väll också sorterar under humaniora), som ju i nästan alla avseenden är identisk med delar av geologin, t.ex. stratigrafin? Menar du att man inte kan tala om paradigm där heller?

Utloggad Leif

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 814
  • http://lipoptena.blogspot.com/
    • Älgflugornas herre
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #33 skrivet: mars 15, 2006, 14:10 »
Utgår man från Thomas Kuhns texter så är det bara de rena naturvetenskaperna som kan komma i fråga.

Ett paradigm förutsätter en syn på sanningar och tolkningar som gör att det inte kan jämföras med andra paradigm. Antingen är det det ena eller det andra paradigmet som man inom vetenskapen håller för sant. Paradigm är inkomensurabla. Accepterar man paradigmtanken vad gäller vetenskap är i princip all vetenskap subjektiv, den baseras på vetenskapliga traditioner vilka i specifika kontexter betraktas som sanna (jfr diskussionen tidigare i tråden). Utifrån paradigmtänkandet finns ingen ren och objektiv vetenskap, bara tillfälliga vetenskapliga sanningar, teorier och världsbilder.

Vad gäller arkeologin så har den aldrig genomgått så stora förändringar vad gäller synen på sanningar och vad som är vetenskap att begreppet paradigm över huvud taget går att använda, utifrån hur dess myntare Thomas Kuhn såg på det.
Motsatsen till praktisk är inte teoretisk utan opraktisk.

Bloggar:
http://lipoptena.blogspot.com/
http://lammunge.blogspot.com/

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #34 skrivet: mars 15, 2006, 14:20 »
Jo, om man strikt utgår från det Kuhn skriver så är det så, men man måste också tänka på att den fakultativa klassificeringen av ämnen snarare bygger på tradition och inte på ämnenas aktuella essens. Jag vill nog ändå hävda att delar av det som klassificeras som humaniora/samhällsvetenskap på universiteten, i essentiell bemärkelse är att betrakta som naturvetenskap (och tvärt om). På så sätt skulle man ändå kunna tala om paradigm inom delar av arkeologin,  exempelvis stratigrafin.

Utloggad nina

  • Stammis
  • Antal inlägg: 182
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #35 skrivet: mars 16, 2006, 10:37 »
Citat från: "mrund"
Ursäkta sent svar.

Citat från: "nina"
att inte fundera över de svar som produceras följer politiska strömningar vore oklokt.


Hej! Jag ska försöka svara så gott det går, det var ju ett tag sedan...Och ursäkta att jag inte kan hantera texten med citat som jag borde...

1. Vetenskapliga resultat skall först och främst bedömas utifrån om de är sanna, osanna eller otestbara, inte om de är politiskt sympatiska.

SVAR: Jo, så tycker jag med, men man kan ju faktiskt spegla vissa resultat genom de politiska strömningar som pågått samtidigt. Jag menar bara att man bör ha detta i åtanke.

2. Även om arkeologer skulle producera politiskt osympatiska spekulationer och kalla dem vetenskapliga resultat så skulle det knappast få något större genomslag. Ytterst få väljare läser vad vi skriver.

SVAR: Så sant.

Citat från: "nina"
Den traditionella arkeologin frågar sig "vad/var", den processuella arkeologin frågar sig "hur" och den postprocessuella funderar på "varför".


Det var en originell och enligt min mening grundlös generalisering.

SVAR: Ok.

Citat från: "nina"
om man funderar på VARFÖR man skulle vilja veta hur de lät, så måste man först förstå varför man överhuvudtaget vill veta detta.
På riktigt. De egna alldeles personliga motiven. Jag tror att vi måste
förstå och fundera över resultaten i förhållande till producenten.


Det där är mest navelskåderier, tycker jag. Eftersom arkeologin i sig är en samhälleligt perifer verksamhet så blir meta-arkeologin, arkeologernas studium av sig själva, ännu mera perifer. Men visst är det bra för forskningen att man är medveten om sina fördomar. Förutsatt att det sker i syfte att åstadkomma bättre arkeologisk forskning. Som självändamål saknar metaarkeologin värde.

SVAR: Nja, jag vill nog inte kalla det för navelskåderier. Det finns helt andra dimensioner som kan dras till ämnen som psykologi osv. Att inte koppla samman subjektet med objektet är omöjligt. Utan referenser kan vi inte uppfatta så mycket, dvs förförståelse. Men jag tror att vi menar samma sak, när du säger att det är bra för forskningen om man blir medveten om fördomar. Som kan och ligger till grund för mycket forskning. Jag menar att man producerar mycket som är starkt förknippat med den som bearbetar materialet. Det finns studier gjorda på grupper av människor som deltagit i experiment där de blivit utsatta för en utspelad scen. Alla svär på att de sett samma saker men deras berättelser skiljer sig avsevärt. Det är inte konstigt, men det är referensramarna som avgör vad vi uppfattar. Och ändå kan alla sätta sitt huvud på vad de uppfattat!
Det är lite spännande. Och det är denna tråd som jag drog lite i.

Citat från: "nina"
Resultaten hänger i hop med vem som sedan presenterar
gonattvisan, och är man bara tillräckligt skarpsinning i sitt försvar så blir gonattvisan snart en hit.


Här hänger jag inte med. Å ena sidan hävdar du att folk tror på vad helst professorer säger, å andra sidan hävdar du att det krävs skarpsinnig argumentation för att folk skall tro på arkeologers påståenden. Men du kanske menar retoriska dimridåer snarare än skarpsinne? Jo, det finns alltid en och annan som låter sig luras. Särskilt de som har en stor vördnad för svåra ord.

SVAR: Jo, jag menade retoriska dimridåer. Tack för förtydligandet! Jo, det jag menade var att ju skickligare du är på dessa ridåer, desto större chans har du att "slå igenom". Frågan är ju bara om sanningen finns där?
Här vill jag bara kommentera det du skrev den 17/6:

Citat: Du och jag har olika definitioner på ordet kunskap. Jag använder den vanliga filosofiska definitionen: "kunskap är tro som är välgrundad och sann". En uppfattning som inte är välgrundad kan därmed inte vara kunskap. Den är tro. I värsta fall falsk tro.

SVAR: Detta kändes lite motsägelsefullt. Kunskap är tro som är välgrundad och sann? En uppfattning som inte är välgrundad är tro? Hur menar du här?
Hur ska vi definiera tro?

Citat från: "nina"
Trots allt så är ju vårt arkeologiska material helt i händerna och beroende av vem som hanterar det. ... Arkeologin är dåligt samordnad och intressegrupper bildas och arbetar bäst med de som tycker lika.


Jag förstår inte. Vilket arkeologiskt material är det du tycker är svåråtkomligt? I min erfarenhet brukar kollegor som sitter på opublicerat material vara mycket hjälpsamma. Det står till och med i EAA:s och Svenska Arkeologiska Samfundets etiska koder att man måste göra sina data tillgängliga några år efter grävningen.

SVAR: Den retoriska dimridån spökar igen. Jag har inte förklarat tydligt här. Jag såg det nog mest ur resultatsynpunkt. Som producent av "sanning" (arkeologin) så blir ju den som erfar kunskapen utsatt för resultatet av någons val, så som ueb skriver längre fram i ämnet. Alltså inte en "sanning" utan resultatet av någons subjektiva ingång i ämnet.

Citat från: "nina"
exempelvis skärvstenshögar som både du och jag skrivit om, så ser man att man kan göra lite som man tycker av materialet.
...  
Och mycket kan kännas långsökt.


Om man kan göra lite som man tycker så är det inte vetenskap man sysslar med, utan spekulationer. Om man vill syssla med otestbara hypoteser så skall man skriva romaner, inte forska. Det är betydligt mera inkomstbringande.

SVAR: Det jag menar är: (lite som man tycker) att man bestämmer ju själv vilka frågor man ställer till materialet. Du tittade på en sak och jag redovisade det som är framforskat för att se mönster i frågeställningarna och för att se mönster i resultaten i förhållande till vad det redovisade materialet uppvisar. För att kunna hitta någon form av gemensamma nämnare både i form av frågeställning men även i form av resultat av undersökt material. Vad jag menar är att du kan fråga dig om skärvstenshögar är barngravar eller kokstenshögar, gravplatser för stenar, rester efter likbål eller vad du vill. Tittar man på EN plats kan man kanske dra lite olika slutsatser. ser man till en helhet och ett större område blir det annorlunda. Akademiska poäng sanerar inte nödvändigtvis hjärnan på galna idéer. Och det finns många utan akademiska poäng som är oerhört duktiga och vill föra arkeologins frågeställningar vidare.

Citat från: "nina"
Du skriver att kunskap är välgrundad och sann. Men det sanna är faktiskt vad någon anser är sant. Visst, 1+1=2, men du och jag har kommit fram till helt olika resultat i våra idéer om våra
skärvstenshögar, just för att vi tittat på olika saker. Olika sanningar. Eller kunskaper, om vi kan kalla det för det.


Jag har inte läst det du skrivit om skärvstenshögar, men om vi ställer samma fråga och tittar på samma källmaterial så kan inte båda ha rätt om vi kommer fram till olika svar. En fråga i min uppsats om skärvstenshögarna i Stockholmstrakten var t.ex. om de som innehåller gravgömmor har en annan geografisk fördelning än de som inte gör det. Jag kollade och kom fram till att det gör de inte. Om du ställer andra frågor och tittar på annat material så får du förstås andra svar.

SVAR: Jo, det var det jag menade.

Man vill ju i regel ha en annan kunskap om man frågar "Vad är klockan?" än om man frågar "Skall du hänga med upp på en kopp te?".

Citat från: "nina"
Och jag måste säga att många faktorer måste belysas i ett arkeologiskt perspektiv för att kunna närma sig eventuella slutsatser. Dit hör allas aspekter. Och jag tror att om arkeologin ska komma någonstans bör en mer ödmjuk inställning intas och inte kalla andras arbeten för "junk". Det finns ett visst övermod i sådant. Och det skapas alldeles för mycket egennyttigt inom arkeologin, varför trovärdigheten lätt naggas i kanten.


Jag förstår inte. Menar du forskarnas attityd till amatörarkeologer? Då håller jag med. Däremot kommer jag att fortsätta kalla många av mina akademiska kollegors arbeten för junk och slöseri med offentliga medel.

SVAR: Jo, det kan man väl göra. Men vem avgör vilket som är junk eller inte? Trots allt så lever en del på att producera junk. Det jag vill få fram att det kanske är en fråga om smak, mer än förmåga att avgöra sanningshalten. Men jag förstår vad du menar. Det viktigaste tycker jag dock är att folk engagerar sig oavsett intresseområde. Den omtalade Catshaman är en sådan person. Hellre ett intresse för forntiden än inget alls. Så länge folk cirklar runt materialet och försöker förstå det, så länge finns det medel för forskning. Men när intresset uteblir då blir materialet anonymt och lättare att göra sig av med. Här kan jag ge exempel på en markägare som jag har som granne. Han har ett flertal gravar på sin mark och det är "alldeles särskilda högar" enligt honom själv. I den största ligger en "kung som regerat hela Mälardalen". Hellre att han menar att det ligger en kung i högen än "den där jävla kullen som jag helst skulle vilja plöja över..." För mig är det ok att han inte vill lyssna på mig, han är trots allt en kulturbevarare. Och han hotar ingen med sin uppfattning. Han håller får på gravkullarna och skulle aldrig låta tunga köttdjur trampa sönder dem. Han är en viktig person för kulturarvet trots sin uppfattning som han vägrar rucka på.
Junk kan vara viktigt med. Vill min granne tro stenhårt på mäktiga män som ligger på hans mark så innebär detta ändå en medvetandehet för kulturarvet som är långt mer värdefullt än en "kullejävel som korna inte får beta på"... som andra markägare uttrycker det.

Då är det ok, även om vi kanske kan gissa oss till att någon sådan kung inte ligger i Blacksta socken... Det är detta som jag tror att man ska ge utrymme för även om det är lite tokigt. Men denna bonde vårdar sin kungahög som ett spädbarn. Och vad kan man mer begära av en markägare. Förstår du hur jag menar nu? Och Catshaman...ja, han har ju rätt till en uppfattning, men frågan är om vi behöver reta oss på honom (nu har ju inte du gjort detta, utan andra i forumet), men på något sätt så tycker jag att hans intresse är viktigare än att han inte har det.

Citat från: "nina"
Har du förresten exempel för fördelningen rent ekonomiskt avseende fördelningen mellan arkeologi och andra humanistiska ämnen.


I universitetens medelstilldelning? Nä, ingen aning.

Citat från: "nina"
"Det som vid en viss bestämd tid anses vara en bra anledning/skäl kan senare visa sig vara helt felaktigt eller ofullständigt. Motiveringar är knutna till tid, plats och person. Därmed är de i princip
felbara/korrigerbara".


Alla vetenskapliga resultat är provisoriska. En bevisad hypotes är bara en hypotes som trots upprepade försök inte kunnat motbevisas. Men ett krav för att en hypotes alls skall kunna kallas vetenskaplig är att den kan testas. Och det kan inte hypoteser om stenålderns vaggvisor.


SVAR: Nä, du har rätt. Men här sade du det jag menat  hela tiden. "Sanningar" förändras över tid.
If you are going through hell, keep on going!

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #36 skrivet: mars 16, 2006, 11:32 »
5 mars skrev mrund:
”Eftersom arkeologin i sig är en samhälleligt perifer verksamhet så blir meta-arkeologin, arkeologernas studium av sig själva, ännu mera perifer. Men visst är det bra för forskningen att man är medveten om sina fördomar. Förutsatt att det sker i syfte att åstadkomma bättre arkeologisk forskning. Som självändamål saknar metaarkeologin värde.”

Här vill jag lyfta fram ett exempel på något som jag tycker är en alldeles utmärkt meta-arkeologi, nämligen Stefan Larssons avhandling: ”Stadens dolda kulturskikt” (Lund 2000). Larssons metaarkeologi går ut på att studera med vilka metoder arkeologiskt källmaterial tidigare producerats (i detta fall artefakter i Lund som grävts upp 1890-1990). Hans resultat är otroligt viktiga och lyfter upp vikten av den stratigrafiska metoden. Slutsatserna är att en stor del av det nämnda materialet på många sätt är värdelöst ur forskningssynpunkt, eftersom dess fyndkontexter och stratigrafiska lägen gått förlorade genom att de metoder man tidigare använt inte förmått registrera detta på ett tillfredställande sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att fel grävmetoder skapar ett källmaterial som är att jämföra med en samling lösfynd.
Denna typ av metaarkeologi är oerhört viktig! Och med tanke på hur många forskande arkeologer som arbetar med redan uppgrävt material är behovet av denna form av källkritisk värdering oerhört stort, och det är lite skrämmande att det inte gjorts i större utsträckning tycker jag. Mer av denna form av meat-arkeologi sålunda!

Utloggad nina

  • Stammis
  • Antal inlägg: 182
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #37 skrivet: mars 16, 2006, 14:45 »
Ja, det är definitivt avgörande i vilka händer arkeologiskt material kommer. Det är ju som bekant så att man bara har en chans vid en grävning att se hur det såg ut. Det som aldrig kom med är borta för alltid. Och det vi idag inte tar med kanske man kan få med om man tar in olika aspekter på materialet. Själv ska jag påbörja ett tvärvetenskapligt projekt där vi ska studera en plats ur olika perspektiv. Avsikten är att samla forskare som tittat på samma typ av material men med olika frågeställningar. Jag tror att en kompletterande arbetsmetod har mycket att vinna. Som arkeolog har jag inte så stor koll på vilken typ av t.ex mollusker som rör sig i en viss förna, men att dessa faktiskt är en metod som kan indikera långvarigt bruk/icke bruk av platsen. Och jag tänker mig att vi i nuläget har sumpat massor av kunskap genom neglect som har sina rötter i okunskp eller intressekonflikter. Och vad har inte det senare gjort med materialet? Och det som får mest fokus vid en grävning är det som avviker mest, men är det detta som egentligen är intressantast?
If you are going through hell, keep on going!

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #38 skrivet: mars 16, 2006, 14:33 »
Instämmer till fullo, och problemet gäller naturligtvis inte bara för arkeologi, utan också annan verksamhet där materialet destrueras i samband med undersökningen. Det minsta man kan göra är alltså att alltid arbeta tvärvetenskapligt med sådant material tycker jag. Sedan ska man kommunicera också, men det är en helt annan fråga…

Utloggad Tyr

  • Medlem
  • Antal inlägg: 35
Har teoriarkeologin blivit ett självändamål?
« Svar #39 skrivet: mars 17, 2006, 01:09 »
Det vore önskvärt om vår tids arkeologi utför ett storartat grävande
arbete som kullkastar eller bekräftar många hävdvunna
detaljföreställningar, men även föresätter sig högre mål som innebär
att den, arkeologin, vill försöka klarlägga det inre sammanhang i
människans öde , som gör, att nutid har sin rot i forntiden; den vill
försöka komma till en insikt om vilka krafter som förändrat den
mänskliga samlevnadens villkor och former; den vill låta
forntidens människor så att säga leva om sina liv inför eftervärlden,
så att eftervärlden lär känna deras seder, bruk, sysselsättningar,
föreställningar och motiv, och härmed få en större insikt om det
mänskliga beteendet.
i]En gång ska du vara en av dem som levat för längesen[/i]
Pär Lagerkvist