För att klargöra min ståndpunkt; jag anser att man i första hand bör leta i de judiska skrifterna och i de syrisk-libanesiska mythologin för att hitta paralleller.
Givertvis finns det ett mycket stort antal likartade myter i Asien, Afrika och det förkoloniala Amerika.
Vad jag anser att man i första hand skall leta i de judiska skrifterna för att förstå nya testamentet, därefter de syrisk-libanesiska och mesopotamiska.
Vad jag menar exempelvis, varför gå till Hercules och Krishna angående korsfästningen, när vi har så många korsfdästningar på närmare håll.
Visionen om blinda som får synen tillbaka finns redan hos Jesaja, varför behöver man gå till Asklepios?
Jag tog exemplet Mack, som tydligt har redovisat med rikliga språkliga exempel hur, var och när han anser evangeliernas källor tillkommit, Q1, Q2, den syriska källan etc,(Mack tror inte att Jesus utgivit sig för mesias eller "Guds enfödde son", men anser sig ha spårat berättartradioner.
Jag anser, att om man anser att evangewlierna huvudsakligen vilar på grekisk-indisk grund bör man göra likadant, visa hur och när och varför Asklepios, Dionysos, Krishna och Asklepios
kom in i judendommen/kristendommen. De måste väl rimligen ha åtminstone muntliga föregångare som går att spåra.
Nackdelen med att diskutera Jesus att vi tenderar att få en rätt meningslös debatt om välkända fakta, jag finner det onödigt att mala argumenten för och emot Jesu existens ännu en gång.