...
Att producera utställningar eller skriva om forntiden är att skapa ett historiemedvetande som har ett socialt och kollektivt innehåll. Den som då utformar den allmänna historiemedvetandet kontrollerar även i sin tur den allmänna opinionen. Arkeologer har i högsta grad den makten. Därför måste arkeologer vara försiktiga. Särskilt när det gäller att tillämpa teorier som inte ursprungligen var uppkomna i detta ämne. Annars är det lätt hänt att det blir en slags kunskaps relativism. En för långt driven sådan menar historikern Perry Anderson kan leda till att man:
”inte heller bryr sig om att kritisera det uppenbart falska”
Men exakt detsamma gäller ju för t ex journalister. Journalisternas utbildning handlar i hög utsträckning om pressetik och journalistisk moral etc. Men det skulle ju knappast förefalla rimligt för en journalist att i sina artiklar framhäva den jouralistiska teori på vilken hans eller hennes alster vilar, eller på vilket sätt det är viktigt att den som läser artikeln har ett kritiskt öga för de eventuella implikationer som kan finnas angående källäget.
Men för arkeologer och historiker som pysslar med utställningar tycker man att det är rimligt att man ska redovisa allt detta. Varför? Vem i hela friden tror att det är möjligt för gemene man att bli intresserad eller upprätthålla ett historiskt intresse med ett sådant fokus på en utställning?
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att det är viktigt med nutidsperspektiv och är själv en utpräglad historierelativist, men jag har mycket svårt att se poängen med att föra fram detta synsätt i utställningar. För mig är det en uppenbar sekundärpoäng, som man kan ta till sig först när man har en del historiskt stoff på benen att förhålla sig till.
Och nej, jag tycker inte att Historiska museets andra del i "Forntider" har blitt särskilt lyckad, i något avseende. Första delen tycker jag funkar bra.
//Henrik