Du får tänka på att de exempel du nämner är väldigt sena i tid och behöver inte riktigt ha relevans för de tidigaste hundarna. Det verkar ju som om de paleolitiska hundarna skilde sig så lite från vargen att man inte alltid kan särskilja de som hundar. Kanske skall man kalla dem tama vargar istället.
Visst kan vi kalla dem det och det gäller fortfarande. Vargar och hundar kan få fertil avkomma tillsammans fortfarande, vilket visar precis hur nära de är varandra.
Det som gör att våra hundar ser ut och beter sig annorlunda är medveten avel, hundens (och vargens) genetiska förutsättningar gör att det går fort att få till utseendemässiga och beteendemässiga förändringar men det tar ändå ett par generationer (det är det jag försöker visa med mitt exempel).
Frågan jag ställer mig är alltså, varför korsa in varg och förstöra den kommunikationsförmåga man lyckats avla fram genom flera generationer och helt plötsligt få en hund som inte klarar av jobbet lika bra som generationen innan gjorde? Har man råd med sådana experiment när man behöver hunden som hjälp för att kunna överleva? Saarloos Wolfhound visar utmärkt på problemet, där har man, trots 70års avelsarbete, fortfarande inte fått fram den stabila brukshund man ville ha när man började.
/Camilla