Vilka är vi?
Var kommer vi ifrån?
Var ska vi äta lunch?
Försök att förklara vem du är utan att berätta om vad du gjort och var du varit…
Vårt sökande efter vår plats i tillvaron präglades under stora delar av historien (och säkert förhistorien med) av vidskepelse och religiösa dogmer. I Europa under 1600- och 1700-talet insåg man att man kunde kontrollera fakta i stället för att förlita sig på ”uråldrig visdom”. Upplysningen och en vetenskaplig världsbild, började omedelbart städa undan villfarelsen. Man mätte och provade, tänkte och resonerade; man började tillgripa vetenskapliga metoder, man tog inte något för givet av tradition eller respekt för en auktoritet, utan undersökte själv om det stämde. Detta är en långsam process som fortsätter än idag. Om man anser sig ha vetenskapliga anspråk, måste man hela tiden vara beredd att ompröva sina hypoteser och teorier, och vara lyhörd för berättigad kritik!
I vissa postmodernistiska strömningar framhåller man omöjligheten i objektiv kunskap om vår omvärld. De påstår att alla utsagor utgör subjektiva betraktelser av vår omvärld. Vissa går så långt att de vill ge alla utsagor likvärdig status… De tycks förväxla vår grundlagsstadgade rätt att yttra oss, med påståendet ”att alla yttranden är sanna”. Absolut objektivitet är en illusion men det finns ju grader i helvetet. Det går en gräns, om än suddig, mellan underhållning i förhistorisk miljö (skönlitterära böcker, filmer, populariserade rekonstruktioner etc) och kritiskt granskad vetenskapligt bedriven forskning.
För min del får alla ha en åsikt om hur vårt förflutna har gestaltats och naturligtvis är de välkomna med egna bidrag (som jag förbehåller mig rätten att kritisera). Vill någon skriva äventyrsromaner i järnåldersmiljö, leta bronsålders-solkalendrar i järnåldersgravfält eller postulera datum för jordens undergång ur mayakalendern så är det ok, men det är inte accepterad vetenskap.
Använder man däremot argument som hämtar legitimitet i historia eller arkeologi för att förtrycka andra människor är det bara vidrigt. Vår tillvaro myllrar av mentala plattfötter som ser än det ena, än det andra i historiska eller arkeologi. Hur ska man kunna bemöta sådana påståenden, om de används av illasinnade personer eller grupper, om vi inte har en yrkeskår arkeologer och historiker med professionell och vetenskaplig integritet?
Upplysningsprojektet och den moderna vetenskapen har långt ifrån lyckats att sprida ljus över alla aspekter av vårt ursprung, forntid och historia, men kunskapen utvecklas i takt med nya rön och metoder uppdagas -så att vi nu med säkerhet kan säga att människosläktet härstammar från Afrika. I detta fall har paleoarkeologin effektivt krossat grunden i en rasistisk människosyn som ser grundläggande kvalitativa skillnader i människor med olika ”härkomst”. Arkeologin har visat att man i Asien, Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Oceanien, etc har haft väl utvecklade samhällen och civilisationer innan den vita mannen kom och ”civiliserade dem”.
Arkeologin visar gång på gång att alla mänskliga samhällen har olika system för att anpassa sig i olika situationer och att alla dessa system har för och nackdelar. Den enda egenskap som visat sig förödande för ett samhälle är bristen på anpassningsförmåga. För att kunna utvecklas i önskad riktning så kan det inte vara någon nackdel att veta mer om andra typer av samhällen, både de avlägsna i tid och rum.
Med detta vill jag ha sagt att om vi inte har en arkeologisk och historisk forskning som vilar på vetenskapliga principer så är risken uppenbar att ”vi” i större utsträckning hänfaller åt exkluderande spekulationer om ”vår plats i historien” som troligen kommer att användas till att förtrycka våra medmänniskor. Vi är dess utom i risksonen att upprepa fler misstag ur historien. Det samhälleliga priset för detta kommer att vara mycket högre än vinsten av att omdirigera pengar från kulturarvssektorn till ex medicinsk forskning.
