Här följer mina högst personliga tankat kring metalldetektering (Som jag är i grunden positivt inställd till f.ö) i samband med arkeologiska undersökningar.
Jag tror för det första inte att några arkeologer är rädda för, eller främmande för, metalldetektorn som redskap. Däremot så kan jag tänka mig att det finns en del tveksamheter vad gäller de metoder som används och de resultat som följer.
Metallfynd ur ploglagret hänger väl ändå löst rent kontextmässigt? De kan inte med säkerhet knytas till några specifika arkeologiska lämningar som framkommer under matjorden, vilket givetvis inte förringar metallfyndens egenvärde. Arkeologer jag känner resonerar som så att en grop inte kan dateras utifrån dess fyllning, oavsett hur fyndrik den är - så hur kan då 'kontextlösa' fynd ur matjorden säga något om den plats som undersöks?
(Personligen kan jag tycka att sådana fynd visst bidrar till en mer övergripande förståelse ehuru 'kontextlösa'. Det beror väl på hur man definierar kontext?)
Jag kan också tänka mig att metallfynd ur ploglagret, utan säker anknytning till underliggande lämningar, kan bli en svår nöt att knäcka beträffande kostnader för konservering. Notan för konservering av speciella metallföremäl kan bli väldigt hög utan att för den skull förståelsen för platsen/lokalen blir så avsevärt mycket större därmed.
Vidare kan ju anföras erfarenheter från arkeologiska undersökningar där metalldetektor har använts och inte gett förväntat resultat - exempelvis där ytligt liggande metallföremål har missats vid detektering samtidigt som skörbränd sten uppenbarligen har gett utslag i en stor mängd anläggningar som visade sig vara helt tomma på metall...
Jag vill på inget vis racka ned på, eller förringa, metalldetektering - jag vill bara nyansera den bild som målas upp här på forumet en smula. Jag tror visst att många arkeologer ser detekteringens förtjänster, men jag tror också att många detekterare missförstår de problem och tveksamheter metoden kan innebära.
/ Johan