Hmmm Måste det vara en "riksmakt"? Jag tror att det fanns ett intresse på "regional nivå" alltså hos småkungar och hövdingar att bygga vägar.
Med "riksmakt" menade jag just småkungar och hövdingar, d v s en makt ovanför bysamfälligheternas nivå. En makt som kunde förmå människor att utföra arbeten som egentligen inte var nödvändiga för dem själva, utan främst för makthavaren.
Vilka vägar uppfattar DU som gamla i det landskap där DU bor??
Just det! Det är i mina hobbyfunderingar om Gävletraktens omvandling från havsbotten till dagens stad, som frågan om vägbyggandet dykt upp. Jag har börjat med att rita rena topografiska kartor, med kustlinjen justerad till den tidsperiod som kartan avser. Om man på dessa markerar kända bebyggelsegrupper, och andra civilisationsyttringar, så borde det gå att se hur vägnätet rimligtvis borde ha utvecklats. Återfinner man sedan vägar i samma lägen på ritade kartor från senare tid, så har man väl fått ett kvitto på att gissningen var riktig?
Att i skogsterräng köra vagn är i praktiken omöjligt, dels krävs det mycket stor dragkraft men framförallt slås vagnen sönder oerhört fort. Inte bara hjul utan och styrning och axlar stryker med blixtfort. Att transportera längre sträckor på vagn kräver väg eller mycket slätt underlag. Och innan vagnen är fjädrad är lastkapaciteten fortfarande relativt låg, jag skulle tro att man kortare sträckor klarar ett par ton eller lite mer, men handlar det om många mil mindre än hälften. Även på en perfekt väg skulle axlarna bränna upp sig själv av friktion.
Intressant. Ungefär som jag misstänkte, att även om det fanns tekniskt fungerande vagnar redan på bronsåldern, så var det inget att använda som dåtidens "långtradare" för fjärrtransport av tunga eller voluminösa varor, eller personer. Det kan inte ha betraktats som lönsamt att bygga ut ett vägnät med den standard som vagntrafiken krävde. Det fanns ju redan vatten- och vintervägar.
Däremot fanns det redan tidigt andra skäl för en "riksmakt" att beordra vägbyggen, av något lägre standard. En härskare på färd genom sitt "rike" färdades förstås till häst, och med ett stort följe, både som personskydd och för att manifestera sin storhet. En vanlig upptrampad ridstig får följet att bli väldigt utdraget, vilket säkerhetschefen säkert inte gillade. Om man istället breddar vägen, och kanske också siktröjer vid sidorna av vägen, så förbättras säkerheten avsevärt. När folket ändå beordrats ut för att göra detta, kan de ju också samtidigt förstärka partier med dålig bärighet, bryta ny bättre väg, där den gamla går i alltför obekväm lutning m m. Det handlar alltså om att "bygga väg" men inte till den standard som krävs för vagnar. Jag tror f ö att vagnar inte var populära ändå, av säkerhetsskäl. Ett följe till häst kan ju fly snabbt, om en anfallande styrka visar sig vara alltför stark, men om hövdingen sitter i en vagn...
En vägstandard av denna typ var också till fördel för export/importnäringarna. Handelsmännen gillade säkert möjligheten att ta sig fram i samlade karavaner. Om de inte använde vatten/vintervägnätet, använde de väl rimligtvis klövjehästar? Ytterligare något att fundera på: Hur stor last kunde en dåtida häst bära (att jämföra med lastförmågan på den hästdragna vagnen)?
Till slut ett citat från Orusts kommuns hemsida: "Till in på 1700-talet utgjordes vägarna på Orust enbart av stigar. För att frakta varor fick man klövja hästen eller använda släpor. Tyngre transporter företogs på släde vintertid. Inom jordbruket användes länge slädar sommartid för att frakta hem hö och säd. Först under 1730-talet började man bygga landsvägar på Orust."