Om jag kommer ihåg jordbrukshistorien rätt här så sker det en stor expansion i jordbruket från 200-talet e.Kr. och några århundraden framåt, dvs. nyetablering av många gårdar, åtminstone i mellansverige. På Gotland och Öland har vi samtidigt stengrundsbebyggelsens etablering. Men ungefär vid 500-talet så tycks det på sina håll, kanske mest i östra Sverige ske en tillbakagång i jordbruket. Som jag förstått är alla forskare inte eniga om detta, en del hävdar att det enbart är en fråga om flyttning av många gårdar, och i delar av landet sker i själva verket en fortsatt expansion av bebyggelsen in i vendeltid.
Men något händer på 500-talet. Gravskicket ändras (i Mälardalen ganska tydligt, därav Ambrosianis önskan att förlägga yngre järnålderns start till 500-talet, då de typiska höggravfälten börjar uppträda, istället för till 400-talet) och på Östersjö-öarna upphör stengrundsbebyggelsen. I Uppland får man en typisk bild där de äldre gravfälten tycks ha "förlorat" sina gårdar, medan dessa nyanläggs en bit bort, vid nyare gravfält, och på de platser vi känner gårdarna i historisk tid. Och det finns åtminstone en del platser, kanske i marginal-områden, där åkrar faktiskt tycks ha övergetts vid denna tid. Många fornborgar etableras antagligen under denna period. Det behöver inte ha varit så dramatiskt som missväxter, krig o.d. (Man har ju pratat om pesten också). Men ska man söka en period för ev. utvandringar så skulle jag nog hellre söka i det lite "nervösare" 500-talet än under romersk järnålder då man alltså ser en ganska positiv utveckling av jordbruksbygderna.
/Mats