Var de två r-ljud som i translitterering av runskrift brukar skrivas r respektive R två skilda fonem eller allofoner? När fuþarken förenklades från 24 till 16 tecken kan jag tycka att det är konstigt att båda r-ljudens runor blev kvar, medan t.ex. k-, g- och ng-ljuden fick samma runa. Frågan är alltså om r och R var skilda fonem, så att valet kunde vara betydelseskiljande, som det är t.ex. mellan u och o i dagens svenska: bur - bor. Annars skulle det ha varit allofoner och då gissningsvis i så kallad komplementär distribution, vilket innebär fall där samma fonem uttalas olika i olika omgivningar. Så är det med de två långa ä-ljuden i dagens svenska; ä har ett annat, öppnare uttal framför r (som i för) än i andra omgivningar (t.ex. i föl) och ses bara som varianter (allofoner) av samma "ljudenhet" (fonem).
Om r-ljuden bara var allofoner, hur kommer det sig då att båda runorna blev kvar, medan i andra fall flera fonem kom att representeras av en och samma runa?