Hadleycellen är en cirkulationscell som ligger mellan ekvatorn och 30 grader N och S. Kring ekvatorn stiger varm fuktig luft upp (ITCZ) och 30 grader N och S sjunker den som varm och torr luft. Här ligger några av världens ökenområden (Sahara, norra Mexiko och södra USA på norra halvklotet, Kalahari och Atacama på södra halvklotet). Om denna cirkulationscell rubbas (av vulkanutbrott, m.m.) kan det torrare klimatet på norra halvklotet skjutas söderut.
Det man menar inom paleoklimatforskningen i mayaområdet är att just en sådan förskjutning ägt rum vid vissa tillfällen. Visst, det har säkerligen hänt men i mayaområdet är sådana torrperioder återkommande fenomen (ungefär en gång varje årtionde och kraftigare torkor vart 40-60:e år). Verkar osannolikt att man i ett sådant område inte hade kunskap om detta (mayas kalendersystem indikerar en stark koppling mellan vatten och jordbruk och det skrivs mycket om "profetior" inför annalkande 20-års perioder). Spanjorerna brydde sig föga om detta och introducerade helt andra faktorer. Det jag menade tidigare är att just paleoklimatmodeller oftare (och enklare) används på äldre material som t.ex. fallet med Sahara. Ju mer varierad data som finns att tillgå desto komplexare ser bilden ut. Därmed inte sagt att klimatet spelade noll roll, tvärtom. Men man bör kanske inte se forntida människor som passiva och dömda till undergång inför klimatförändringar. Därför försöker mayaarkeologer numera tala om en förvandling snarare än en kollaps.
Kollapstanken frodas mest bland paleoklimatologer eller arkeologer med en förkärlek till naturvetenskap. Som belysande exempel kan nämnas en artikel publicerad i Ancient Mesoamerica, den viktigaste tidsskriften inom mesoamerikansk forskning. Artikeln heter "Drought and the Maya collapse" (2007) med kollapsnörden Richardson Gill som huvudförfattare. Han är varken klimatolog eller arkeolog. Inte en enda arkeolog är medförfattare utan fyra klimatforskare, bl.a. Johan Nyberg från Uppsala. Alla använder sig av en helt föråldrad syn på maya och de arkeologiska empiriska exemplen lyser med sin frånvaro. Man undviker att referera till två välkända arkeologiska böcker som på senare tid diskuterat denna s.k. kollaps med ett stort antal platser (vilket får en att fundera vad redaktören tänkt på). Istället diskuteras mayakulturen som en homogen kolloss på lerfötter som faller likt ett korthus.