Någonstans, tror jag, började gränser dras upp redan på jägarstenåldern, alltså vi jagar här, ni där.
När sedan bondebefolkningen slog sig ned så drogs nya gränser skulle jag tro, mellan böndernas ägor och jägarnas jaktmarker. Gränser bör därmed vara något naturligt för oss att ha. Vi bör alltså ha lärt oss hur man gör upp gränser mellan i första hand jaktmarker, senare mellan fasta bosättningar och jägarbefolkning.
För fasta bosättare var i början problemet inte så stort eftersom gränserna gick till jägarnas jaktmarker mer än till andra bofasta grannar. Men med tiden måste de lära sig att sätta gränser för vad de faktiskt ägde – eller ansåg vara sin mark och utmark. Med de delningar som så småningom kom av hemman och gårdar blev dessa gränser allt snävare och snävare – men jag skulle tro att man var väldigt van att sätta dessa gränser. Varje sådan delning måste utföras på så sätt att delningen gav båda delarna tillgång till vatten.
Nästa fråga blir vad man satte gränserna mellan och på vilket sätt. Ser vi på gränsen mellan Sverige och Norge använder man helt enkelt vattendelaren som gräns, alltså i princip högsta punkterna mellan länderna. Det vatten som då (i fjällen) börjar rinna mot Norge är Norges mark osv.
Det kanske kan vara en princip som tillämpades redan gammalt tillbaka. Jag köper principen eftersom min erfarenhet av vattentillgång är att man inte vill ha någon annan bosättning uppströms – och om det bor någon uppströms så bör de tillhöra min egen släkt, eller kanske ätt.
Så det kanske kan vara en princip, alltså vattendelare är naturliga delar i ett landskap = vi bör hitta gränser längs med dalar och titta varifrån bäckarna kommer ursprungligen. En serie sådana vatttendelare kan alltså ge gränser till ett landområde – där sedan ätter ofta bodde inom samma dalgång? I princip blir detta tillgång till färskt vatten i den dal där jag bor – och min släkt bor.
I dalen rinner då en älv eller å. Denna blir ingen gräns i början, men blir det kanske senare när gårdar och hemman börjar delas. Gränserna bör gå antingen mellan bäckar och tillflöden, eller kanske mitt emellan dessa så att hela bäcken tillhör gården = tillgång till orört färskvatten som ingen annan kan säga vara deras (som man kanske kan om själva bäcken är gräns).
Om gränsen gick så att själva bäcken inte var gräns måste andra gränsmarkeringar sättas upp – och det var man troligen redan van vid också eftersom tidigarew gränsdragningar var mellan jägare och bofasta. Naturliga särskiljande saker som stora stenblock, vita klipphällar osv kunde vara gränser likaväl som rösen, kanske till och med träpålar - men dessa går att flytta – så jag tror mer på stora oflyttbara naturligt förekommande saker som klippblock osv. Även siktlinjer kan vara gränser, alltså 2 bergstoppar i rad från en viss position kan utgöra en gräns. Från just denna position ser man vem som äger vad. Man kan alltså inte hitta någon gränssten, man måste veta var man skall stå för att se hela gränsen.
Thomas
