Inför en reenactment-gästning på väg till festivalen i York 21-22 februari 2009 undrar vi hur den gamla kyrkobyggnaden i Lindisfarne som förstördes 8 juni 793 kan ha sett ut.
Var angreppet del i en försvarskamp mot expanderande och kristnade makter? Påvedömet i förbund med kejsare ville ändra maktförhållanden och seder i Norden?
Attacken mot Lindisfarne 793 var troligen en militär nödvändighet - för att skydda Danmark mot en ko-ordinerad attack från söder och väster, samtidigt.
På Alcuins besittningar i England blev under 790-talet uppbyggt militära resurser för ett sjöväga angrepp mot västkusten av Danmark. I kombination med ett nytt, massivt frankisk angrepp mot Danevirke - där alla Danmarks försvarsresurser skulle behövas för att hålla skanserna - ville en överraskande attack över Vesterhavet bli omedelbart kritisk - och troligen ödesdiger - för danskarnas frihet och självständighet.
Med hjälp från sina allierade kungar i Norden kunde kung Godfred av Danmark samla en skeppsflotta med slagfärdiga göter, nordmän och danskar - som kom Alcuin och Karl den store i förköpet. Denna oväntade attacken - FRÅN Danmark - visade inte bara att danskarna hade uppfattat och förstått frankernas planer, men också att dessa nordbor även hade förmågan att slå till med samma mynt - över havet - och därmed förstöra uppbyggandet av militära fästen och resurser på Englands östkust.
Den dubbla överraskningen var ytterst pinsam för den franco-romanska axen - och speciellt för deras politiska strateg och "propagandaminister" i kampanjen mot det hedniska nord, den engelskfödda Alcuin. Konsekvensen av vikingarnas lyckade "commando-raids" visas tydligen av de starka frustrationer och traumatiska beskrivningar som Alcuins och hans adepter författar efter "strandhuggen" vid Lindisfarne. I dom frankiska annaler beskrivs vikingarnas vällyckade militär-operation som "vild plundring", "grym våld" , "mord på fredliga munkar och våldtäkt av dygdiga nunnor", etc.
Drygt 1200 år efter Alcuin kan vi äntligen se 800-talet i ljus av nya och andra källor än frankernas krönikor och Romerkyrkans historieskrivning. En enkel analys av de politiska makt-grupper - och deras huvudgränser och konflikter genom 700-talet - visar en mycket tydlig franco-romansk expansion, i korsfanornas spår.
Konflikten med de hotade folk och riken som stod utanför romerkyrkan blir under 700-talet mycket tydlig i Nord-Europa. Med Karl den Stores kampanjer mot Saxland och Danmark kommer frankernas imperie-byggande snart att beröra hela Norden. Det är vid denna tid de nordiska kungadömen inleder en mobilisering och utveckling av militära styrkor; organiserad i regionala ledungar och nationala ledungs-flottar...
De påföljande 250 år kan man följa kampen om Nord-Europas land och resurser; politisk förklarad som kampen mellan den gamla nordiska vs. den nya romerska kultur- och statsform - allmänt beskrivit som kampen mellan "hedendom" (klassiska, icke-religiösa kulturstater) - och "kristendom" (Roms teokratiska imperialism).
Vikingatågen blev alltså en viktig del av den försvarskamp som kännetecknar kampen om Norden i åren 800-1050, numer kallad "Vikingatiden".
