Av en ren händelse hamnade jag på denna sida (kände inte ens till Arkeologiforum) och läste lite i länken. Jag reagerade då, tre år senare, på att det fattas aspekter i den diskussion som fördes. För det första gäller det Uppsalatemplets lokalisering. Det är faktiskt Rudbeck som, storsvenskt och pompöst, förlägger platsen till Gamla Uppsala. Olaus Petri uppger däremot att templet stått nära nuvarande domkyrkan, och att de offrade hängdes upp i den lund "som nu är bondekyrkan" (d v s Trefaldighetskyrkan). Senare anger Örnhielm, som var motstådare till Rudbeck, att det strax öster om Trefaldighetskyrkan fanns väldiga "murrester" ännu på 1600-talet. Med en sådan lokalisering finns det ingen anledning att söka templet i Gamla Uppsala, och därför inga säkra fynd därstädes. Tänkbart är ju att ägarna av marken kring Gamla Uppsala (Erikska ätten? jmf att den äldsta kyrkan någonstans uppges ha byggts av Erik Jedvardssons farfar, om jag inte minns fel) låtit sig vattenösas.
Det andra jag vill tillägga är, när man ifrågasätter att Uppland förblev hedniskt längre än andra regioner (och därmed också ifrågasätter Hervararsagans uppgifter om att kristendomen där infördes med våld - det gängse sättet att kristna - genom Inge d ä:s brännande av templet och dödande av Blot-Sven, ytterligare en indikation för templet i Uppsala) måste man fråga sig varför det finns så många runstenar just i det området. Är det för att man där var rikare än på andra håll, är det för att man var mer högfärdiga än i andra områden, eller är det för att man hade ett särskilt behov av att i en mer "fientlig" miljö manifestera sin tro? (Svårt att påstå att miljön var direkt fientlig, eftersom det äldre polyteistiska systemet, till skillnad mot kristendomen, ändå accepterade andra trosutövare, men de gammeltroende hade väl lärt sig hur de kristna gick fram med sin totala intolerans, vilket bör ha gjort dem mindre toleranta). Är inte just de extremt många runstenarna ett tydligt tecken på en omgivande stark hednatro, där behovet av att manifestera sin tillhörighet till den "rätta" tron blir så viktig? D v s ett bekräftande av Hervararsagans uppgifter.
Det tredje jag vill tillföra till diskussionen är "Ockhams rakkniv". Källkritiskt granskande får inte bli så extremt, som t ex hos Weibull, att man förkastar allt som står i en källa, bara för att den är sekundär eller liknande (jmf t ex hur ofta man själv är andrahandskälla och hur tillförlitlig man då är). "Ockhams rakkniv", som brukar sammanfattas "den sannolikaste lösningen är i allmänhet det rätta" (men Wilhelm av Ockham formulerade det på 1300-talet "non est ponenda pluralitas sine nessecitate" - en mångfald bör inte antas utan en tvingande nödvändighet) och i fallet Adam av Bremen måste det nog anses som mest sannolikt att templet existerade, särskilt som varken han eller eventuella sagesmän rimligtvis inte kan ha vunnit något på att hitta på det han skriver. Det finns alltså föga anledning, för att nu följa i Ockhams fotspår, att tillföra andra alternativ. För att göra det bör man nämligen tillföra ett tvingande skäl - inte bara för källkritikens självändamål eller "det KAN ha varit si eller så".
Källkritik, absolut, men inom rimlighetens gränser.