Thomas och Vetgirig, jag tror ni båda har rätt. Och fel! Problemet med välnyttjade stigar är att de inom stora delar av landet slits ner till en nivå som inte längre är bra. En stig genom skogsmark kommer med tiden att nötas ner till en röra av stenar och rötter, med halkig gyttja emellan, som riskerar att bryta benen av såväl människor som djur och som är oerhört energikrävande färdas på. Problemet att färdas fritt är ett jag påpekat tidigare, men som dagens utrustade människor inte tänker på. Hur hittar man rätt väg genom fem km skog, om man inte har en tydlig väl trampad stig att följa? Svaret är, det gör man inte, utan man står då allt som oftast i blöta yllekäder mitt i skogen och undrar hur f-n man ska komma hem... Som du säger Thomas, den vane skogsvandraren bryter kvistar medans man går , det är dubbel vinst i det, dels får du inte slanan på snoken nästa gång, och dels markerar du ett spår att följa. Hela tanken är att man använder stråket även nästa gång man ska någonstans. Om och när stigen är för hårt trampad flyttar men den lite i sida, bara några meter, så att man hela tiden ser den gamla stigen och kan hålla riktningen.
Dessa stigar duger gott för att hälsa på släkten, ta sig till tinget och så småningom ta sig till kyrkan. Dom duger också för att föra hem järn till gården och ta 100 ekorrskinn till marknaden. Dom duger däremot inte till att för att transportera större mängder järn, tjära eller annat under längre tid, då behövs anlagda vägar eller ett alternativ.