Hei igen!
Trevligt att du tar intresse av Jørn Sandnes hjärtsak - dom gamla nordiska lagarna. I min ungdom var professorn i Trondheim i ferd med att bli Norges kanske främste kännare på fältet - och vi lärde känna honom som en mycket noggrann och försiktig general, som var allt annat än spekulativ. Men, som jag tror du också känner till, när man forskar sej fram till nya fakta så får man vara trogen mot forskningens resultat, speciellt när man gång-om-annan lyckas gräva fram något som kan förkasta eller berika en rådande uppfattning...
Kombinerat med frågan om "hur gammal skriftskultur" ligger ju frågan om åldern på dom fornnordiska lagdömen och samhälls-strukturer. Den existerande saga-litteraturen (främst från 1200- och 1300-talet) beskriver ju ett utväcklat "kystaristokrati" ikring Nord-Atlantern, som redan på 800-talet hade väl utvecklade landskap, lagdömen och lagstadgade traditioner. I poetiska Eddan, som i Frostatingslagen, hittar man referenser till 900-talet der det heter att "Land skal med lag byggas och inte med olag förödas".
Citatet innebär ju i sej att man har känt en tid av goda lagar och samvetsfulla (les: laglydiga) medborgare - som lyckats bygga ett fungerande samhälle - innan detta avlösts av en ny regim som "med olag" som haft något att föröda. Ordtaket får alltså mening först efter att båda dessa processer har hänt, observerats och analyserats - som politiska realiteter. När reflektionen ordrett används i Frostatingslagens konstitutionella del bestyrker ju detta att man har gått igenom dessa processer i större skala och dragit högst allvarliga konsekvenser därav. I encycklopedin anses Frostatingslagen som känt "stamma från 900-talet".
Den upplyste forskare vet ju att denna ålder, i likhet med det mesta inom komparativ datering - rör sej om minimi-ålder. I frågan om Norden lagdelta samhällen, med "kung, jarlar, karlar och trälar" uppträder redan i Rigstulas ursprungsmyter. I kungalängderna - som skrevs just innan 1000-talet - beskrivs 24 generationer med kungar och länsherrar (hersar), där också jarlar anses "adliga" ock karar/bönder beskrivs som "odliga". I sagan om Harald Hårfagre får vi veta att dom regionala länsherrar motsätter sej Ledungslagen och den nya ledungskungen eftersom han "ville ändra länsherre-systemen" och "ta odeln från böderna". När sonen, Håkon den Gode, övertog lovade han att ge jarlar och karar deras gamla odel tillbaka, mot att dom "införde kristen lag".
På 900-talets början var stora delar av England redan införlivat med den franco-romanska kyrkan och Håkons uppväxt hos Adalstan hade övertygat honom om nödvändigheten av att införa "den nya tid" och "den högstas lag" i sitt kommande kungadöme. Ändringen medförde dock att kung och folk avskrev sej sitt historiska arv och lade sej under nya, okända lagar, utländska överherrar. Ändringen krävde att dom slutade fira sina traditionella skick och kulturella riter vart dom markerade sitt historiska ursprung, sin identitet och sina gamla, lagformande riter och traditioner.
Utan militär makt och andra effektiva sanktioner kunde dock Håkon och hans engelska präster inte tvinga norrmännen lämna sin kulturella identitet. I stället fick han själv gå med i de gamla ritualen - där han uppträder som hovgode - innan han kunde krönas till konung; enligt lag och stadga...