Eeeh...va?
Who hurt you?
Jag känner inte helt igen mig i den extrema verklighet du beskriver men jag tror jag har två hypoteser till att du kan uppfatta det så:
1. Du slår delvis huvudet på spiken i din beskrivning eftersom det har blivit ganska trendigt bland en hel del myndigheter som egentligen borde arbeta med kunskapsförmedling och kulturarv att istället fokusera på någon sorts "multivokal samhällsanalys". De är egentligen en mycket liten minoritet, men eftersom de sitter på många viktiga poster så får deras engagemang i dessa aspekter oproportionerligt stort genomslag utåt.
Som en underkategori till detta kan man ta upp att de stora bidragsgivande stiftelserna de senaste åren varit väldigt förtjusta i projekt som snarare rör samtidsstudier och vetenskapshistoria - de många, många ansökningar som varje år skickas in rörande studium av förhistorien och fyndmaterialet, som faktiskt är i majoritet, har haft svårt att få grönt ljus. Det finns horder av arkeologer som vill forska och skriva om fynd och förhistoria även efter avhandlingen - att få
pengar för detta är dock extremt svårt - det är extremt svårt för
alla inom humaniora att få pengar, bara runt 9% får finansiering.
2. Vad du ser i media eller ens på nätet är inte alltid en korrekt representation av vad majoriteten av arkeologer håller på med eller skriver om i den störtfllod av artiklar som publiceras i tidskrifter nationellt och internationellt varje år. Journalister och kulturvetare är ofta mer intresserade av samtidsfrågor, så de arkeologer som håller på med detta har ibland lite lättare att få genomslag än någon som forskar kring mellanneolitiskt keramikhantverk (för att ta ett exempel
). Om man inte håller på med vikingatid förstås - det går alltid hem.
Slutligen, det finns inget som är så komplicerat som att diskutera sin egen forskning, och lite har det att göra med att man ärligt är rädd för att mala ned åhörarna under en störtflod av detaljer och fakta. Det egna forskningsämnet ligger så nära ens hjärta att ni faktiskt får ursäkta om man vill ha möjlighet att bre ut sig lite mer ordentligt i en artikel eller bok, inte bara sammanfatta det på två korta stycken i en löpande diskussion. Kort sagt - vi är FÖR emotionellt investerade i det.