Under en fin semestervecka i Västergötland i somras kom en dag turen till Falköpings gångrifter. Jag hade läst in mig i den utmärkta boken "Arkeologi i Skaraborg" (Gerhard Flink 1989). Där finns ju en promenad beskriven för att kika på ett tiotal gångrifter (någon hällkista också för att vara exakt) under en dryg halvtimmes promenad i utkanten av staden (det handlar om kvarteren kring Danska Vägen och Scheelegatan). Det är ju så man dreglar! En koncentration av stenkammargravar nästan i klass med megalitkyrkogården Carrowmore på Irland.
Med boken i handen startade vi ut direkt från shopen på Falbygdens Ost, det första objektet ligger direkt på andra sidan rondellen. Men döm om min frustration när både denna, liksom en handfull andra gångrifter längre fram låg fullständigt otillgängliga inne på villatomter! Bara några meter från trottoarkanten, men skymda av ogenomträngliga häckar och buskage så man nästan inte ser att det sticker upp några block. (Väldigt duktiga villaägare, uppenbarligen, att utnyttja den fina falbygdsleran för intensiv odling just här...).
En gånggrift (nummer 5 i bokens numrering) var uppskyltad vid trottoarkanten med en skylt som noga berättade om att gångriften grävts ut och restaurerats i ett skick som man trodde att det såg ut en gång. Jaha, jättekul för villaägaren och hans/hennes släkt och vänner som väl är de enda som har chans att se denna klenod, gömd som den var bakom täta planteringar på trädgårdstomten. Jag vet inte hur ni gör, men jag drar mig för att trampa omkring på andras villatomter. Att ringa på och fråga om man får se är heller ingen lösning, tänk om man är den tionde som ringer på den dagen i samma ärende...
Ska det vara så här frågar man sig? Jag vet att här i närheten av Stockholm där jag bor (Spånga, Bromma) så är det en och annan fornlämning som har hamnat inne på villatomter. Men det handlar då om ganska blygsamma stensättningar/högar, oftast från yngre järnålder, varav det finns flera hundra liknande lämningar bara inom dessa stadsdelar, väl tillgängliga för allmänheten. (I Bromma anser jag rentav att det var en bedrift av 1930-talets stadsplanerare att inte fler fornlämningar hamnade på tomtmark med tanke på fornlämningstätheten där).
Så en och annan "instängd" stensättning, OK. Men gånggrifter, varav det finns kanske ett par hundra i hela Sverige i hyfsat bevaringsskick? Nej, där går gränsen tycker jag.
Kan inte Falköpings Kommun, RAÄ eller någon annan offentlig aktör köpa loss de här snuttarna av trädgårdsmark där gångrifterna ligger, och göra dem tillgängliga? Och därmed rätta till fatala misstag av tidigare stadsplanering. Det är ju såpass lämpligt att de i allmänhet ligger nära gatan, med huset längre in på tomten. Och villaägaren kan ju ändå inte tillgodogöra sig dessa kvadratmetrar, de riskerar ju att begå lagbrott så fort de tar minsta spadtag i närheten av dessa monument. Och för Falköpings kommun borde någon tala om vilken potentiell turistgrej man har här, "Sveriges mesta stenålderskyrkogård" på en halvtimme. Som det nu ser ut så leder det mest till ett Västgötaklimax (
) om man lockar folk till denna promenad.
Några västgötar (eller andra) därute som kan kommentera?
/Mats